Republikaner South Carolina primärval 2012Det mesta av amerikansk politisk drama utspelas just nu i delstaten South Carolina. Imorgon (21/2) håller delstaten primärval för att utse republikanernas presidentkandidat. South Carolinas primärval tycks också vara en betydande – kanske sista – möjlighet för Tea Party-rörelsen att utmana det republikanska partiets etablissemang, som alltmer tycks sluta upp bakom favoriten Mitt Romney.

Tea Party har flest sympatisörer i South Carolina. Så många som 61% av delstatens invånare säger sig sympatisera med Tea Party-rörelsen, vilket är mer än det dubbla riksgenomsnittet. Rörelsen är dock politiskt lösryckt i förhållande till de olika kandidaterna och saknar någon tydlig ledning. Trots många konservativa gräsrötters aversioner mot Romney kan han vinna primärvalet om motståndet splittras mellan hans tre kvarvarande utmanare.

I ett reportage i NY Times av Matt Bai skildras hur South Carolina är delstaten i vilken ”två starka politiska uttrycksmedel kommer att stöta ihop – Romneys kampanj som stöds av etablissemanget och det tre år gamla Tea Party-upproret.

South Carolina är så mycket republikansk en delstat överhuvud kan vara. Som det ser ut i år är delstaten dessutom den enda tänkbara brandmuren mellan partitopparna i Washington D.C. och Tea Partys olika grupperingar som kristna konservativa, libertarianer och missnöjesväljare utan partitillhörighet.

Det är i South Carolina som Tea Party på allvar förväntas kunna påverka det republikanska partiets nomineringsprocess. Att påverka betyder här att Mitt Romney ska stoppas. Problemet är att primärvalet, i sin tredje omgång, ännu inte är något binärt val. Valet står inte mellan Romney och en ensam utmanare unisont omhuldad av Tea Party.

Det står mellan Rommey och de tre kandidaterna Newt Gingrich, Rick Santorum och Ron Paul (efter att Rick Perry hoppade av i veckan och ställde sig bakom Gingrichs kandidatur).

Strategi saknas.

Men det som är ideal för Tea Party är också rörelsens praktiska problem. Idealet är orubbad politisk principfasthet, så som ett absolut nej till varje skattehöjning. Man är allergisk mot politiskt kalkylerande och ”traditionella” politiker som vänder kappan efter vind för att bli omvalda.

Mitt Romney ses tydligt som en sådan politisk insider. Den sak att Romney enligt alla opinionsmätningar anses ha störst chans att hävda sig mot Obama i presidentvalet väger inte över. Att framhålla pragmatism och valbarhet som vitsord vinner inga röster från Tea Party.

Som Matt Bai skriver är det just bristen på en pragmatisk och saklig hållning som stjälper rörelsen i primärvalet. Det är denna avsaknad som kan komma att förvisa Tea Party till den politiska marginalen:

Det sakliga att göra för de olika ledarna i Tea Party vore att samlas runt en enda kandidat, som kunde vinna över Romney i South Carolina. Men sådana ränker skulle vara antitetiska till den decentraliserade, kompromisslösa naturen hos rörelsen.

Om Mitt Romney vinner en betydande seger i South Carolina upphör i praktiken Tea Partys inflytande över vem som ska utmana Obama i höstens primärval.