Ronald Reagan förverkligade amerikansk konservatism till ett årtionde med skattesänkningar. President Obama har nu börjat förverkliga sina vallöften till ett årtionde med sänkta skatter Men det är en hel del som skiljer 80-talets och 10-talets skattesänkningar.

Tea Party skylt socialism

Sjukvårdsreformen eller hur välstånd skapas

I och med ”Obamacare” är presidentens ekonomiska och politiska utgångspunkt inte bara ett filosofiskt argument, utan också konkret skattepolitik. Demokraternas lagstiftning för hälsosektorn tar också ställning i en återkommande diskussion om hur man bäst skapar ett större välstånd i ett samhälle och vad som är en rättvis skattepolitik.

Skapas välstånd genom att sänka skatten för de redan välbärgade? Eller är det tvärtom skattesänkningar för de med låg inkomst, som ger möjligheter till rikedom för ännu fler människor?

David Leonhardts analys av vårdreformen och dess finansiering tar fasta på Obamas samhällsekonomiska syn. Det är svårt att förutse hur reformen mer precist kommer att falla ut politiskt, det vill säga resultatet av höstens kongressval. Dessutom kommer det att ta flera år innan reformens alla aspekter helt är verkställda och märks i sjukförsäkringar.

Leonhardts poäng är att även om många av reformens konsekvenser är dunkla, så har Obama flyttat utgångspunkten i den ständiga diskussionen om rätt balans mellan marknaden och staten. Han har flyttat utgångspunkten bort från Reagans ”laissez-faire revolution”  till en social reformpolitik.

But the ways in which the bill attacks the inequality of the Reagan era — whether you love them or hate them — will probably be around for a long time.

Ojämlikheterna som dröjer kvar sedan Reagans 80-tal är det faktum att skatterna har sänkts mer för de som tjänar mycket i jämförelse med de som tjänar mindre. Obamas perspektiv är att skattesänkningar för rika är en ojämlik och orättvis ekononisk politik. Nu är det helt enkelt tid för en annan politik. Det är slut på ”Reaganomics

Uppifrån eller nerifrån?

I den politiska och mediala debatten skildras republikanernas respektive demokraternas syn på hur välstånd kommer till med hjälp av en metafor.

I ett samhälles ekonomi tänker man sig att det  finns effekter liksom ringar sprider sig på vattnet. Frågan är bara vad som har denna effekt och vad som snarare sjunker till botten. Högern och vänstern beskriver denna spridningseffekt på helt olika sätt: pengar – liksom vatten – flödar eller  sipprar mellan olika grupper eller från några individer till andra. Men hur välståndets flöde  rinner är man oense om.

Republikaner talar om ”Trickle-down-economy”, alltså en ekonomi i vilken rikedom eller välstånd sipprar uppifrån och ner. Lägre skatter för rika kommer på det hela taget och sett över en längre tid att omsättas i fördelar för fattiga.

Vad som räknas som rikedom är så klart relativt, men tanken är att låga skatter för höginkomsttagare (eller en fri marknad med minimal statlig inblandning) ökar landets BNP, det vill säga ”den totala kakan”. Om kakan är större får alla - även fattiga – en större del. Alltså ungefär att om rika beskattas lågt så omsätts dessa vinster i investeringar och, säg, nya jobb. Välståndets flöde är uppifrån och ner.

Obamas och demokraternas svar är att ett samhälles välstånd  – tvärtom- skapas genom att sänka skatten för medelklass och låginkomsttagare.

De beskriver ringarna på vattnet som en ”Trickle-up-economy”. Landets välstånd ökar, kakan blir större, om man stimulerar de med låg inkomst. Alltså ungefär att om skatten sänks för låginkomstgare och medelklass, så omsätts en lite tjockare plånbok i konsumtion och upplåning. BNP blir större därför att företag säljer fler varor och tjänster. Välståndets flöde är nerifrån och upp.

I början av sin presidentvalskampanj sa Obama i en intervju att landets kommande president måste förstå hur ekonomisk tillväxt skapas underifrån

The project of the next president is figuring out how do you create bottom-up economic growth, as opposed to the trickle-down economic growth that George Bush has been so enamored with…

De här metaforerna, bilderna, av hur rikedom och välstånd flödar i olika riktning tar lätt över en mer komplex verklighetsbeskrivning. Metaforen är tveklöst plakatvänlig och slagkraftig i en politisk debatt. Bilden ovan är ett tydligt exempel på metaforens genomslagskraft.

En tepåse (Tea Party-anhängare) menar att Obamas ekonomiska politik leder till fattigdom. Det blir ”Trickle-Up-Poverty”. Det är inte välstånd, utan fattigdom, som kommer sippra nerifrån och upp.

Sverige

I sammanhanget är det intressant med en jämförelse med det politiska klimatet i Sverige inför höstens riksdagsval. I Sverige är sambandet mellan skattesänkningar och välstånd nästan okontroversiell, åtminstone jämfört med hur frågan debatteras i amerikansk politik. Moderaterna, det största högerpartiet, förespråkar att skattesänkningar för låginkomsttagare är mer prioriterat än att ta bort värnskatten (den extra statliga skatt som en inkomst högre än 526.000 renderar).

Som nytillträdd finansminister sa Anders Borg att ”Man ska börja med att sänka skatten underifrån.” I Sverige finns det med andra ord en någorlunda bred politisk enighet om ”nerifrån-och-upp”.

Vem är rik?

Vad innebär sjukvårdsreformen och Obamas ekonomiska politik konkret, när retoriken ställs åt sidan?

Demokraterna anser att Reagans – och senast George W. Bushs – skattepolitik tveklöst har gynnat höginkomsttagare mer än låg- och mellaninkomsttagare. Som ett infriat vallöfte finansieras nu vårdreformen genom flera skattehöjningar för de välbärgade – så att låginkomsttagare ska få mer i plånboken.

Utöver effekterna som reformen kommer att ha på hela den medicinska sektorn, så menar Leonhardt att en väsentlig del av Obamas ansträngning är att sätta punkt på Reagans ekonomiska filosofi. Till stor del finansieras reformen av att rika får betala mer i skatt.

Det är med andra ord fråga om ”Trickle-up”: om sjukvård blir billigare och mer tillgängligt för fattiga innebär det i förlängningen ett större välstånd – även för de rika, trots högre skatt.

Vem är rik i USA? Det beror så klart på vem du frågar. Skattehöjningarna betalas av den miljonen amerikaner som tjänar minst  $200.000 och de 4 miljoner par med en delad inkomst på mer än $250.000. (mer detaljer) Störst utbyte, mest förmåner, kommer de familjer få som gemensamt tjänar mindre än $88.200.

Obamas definition på rikedom skiljer sig avsevärt från till exempel från republikanen John McCains, som i presidentvalskampanjen 2008  sa att man är rik med 5 miljoner dollar i årsinkomst. Om det är nivån på rikedom är det uppenbart att det är mycket svårare att finansiera reformer med skattehöjningar för de ”rika”. Underlaget blir avsevärt mindre.

Demokraternas strategi inför höstens kongressval är att reformen ska bli populär, så att det blir svårt att längre fram ta bort eller sänka dessa skatter om det innebär en försämring av flertalets sociala förmåner. Risken de tar är att demokraterna i stället bara kommer att uppfattas som ett skattehöjarparti. Det är en risk  som kommer med en etikett. Risken är att en bild av demokrater som socialister ska dominera valrörelsen.

Socialism

Utifrån ett politiskt högerperspektiv associerar man ibland Trickle-Up eller bottom-up med socialism. Inte alltid bland kända konservativa tyckare, men i stort sett alltid av tepåsar. I den senaste undersökningen svarar 9 av 10 tepåsar att Obama håller på att göra USA till ett socialistiskt samhälle.

I USA är socialism en mycket värdeladdad etikett, åtminstone förefaller det vara ett politiskt omöjligt ord som varje valkampanj skyr. (Särskilt jämfört med europeisk och svensk politik.) Det är så pass laddat att socialism myntas som ”the S-word, alltså i analogi med ”the N-word. Obama vet en hel del om detta. En av de stora händelserna under Obamas kampanj mot McCain var hans möte med ”Joe the Plumber”.

YouTube Preview Image

I ett samtal om skatter och småföretag förklarade Obama hela tanken med Trickle-Up; att bygga välstånd från botten och upp. Sedan sa han något som lever kvar än idag på tepåsarnas plakat:

I think that when you spread the wealth around, it’s good for everybody.

Att höja skatterna mer för de rika är som att ”sprida välstånd”, vilket många i den politiska högern alltså likställer med socialism.  Staten ”tar” pengar från någon och ”ger” till någon annan. Alltsedan Obamas famösa möte med Joe  the Plumber har många av hans politiska motståndare använt sig av en retorik som kretsat kring det förfärliga och farliga i socialism.

Att skatterna faktiskt sänks för flertalet har då mindre betydelse. 95 % av amerikanerna har i år fått sänkta inkomstskatter (som en del av Obamas ”stimulanspaket” för USA:s ekonomi i recession). Saken gäller med andra ord något mer ideologiskt och värdegrundat än ett faktiskt skattetryck; även om Obama sänker skatter så gör han det, enligt konservativa, på fel sätt.

Kända konservativa mediepersonligheter är överens om att Obama leder USA på fel väg, men tänker olika om etiketten socialism. Rush Limbaugh har hånat Bill O’Reilly, som inte vill använda ”the S-word”, men det handlar nog mer om positionering, lyssnarsiffror och prestige två medelålders män emellan. De är alldeles överens om, precis som många tepåsar, att Obamas ekonomiska politik ha en annan filosofi än Reagans, och det är ett hot mot kapitalismen – eller som Rush Limbaugh säger:

He is destroying capitalism.  That’s his objective.  He wants to destroy capitalism.  He wants to establish a very powerful socialist government, authoritarian.  He’s intellectual.  They want control… In truth, what Obama’s doing is cruel.

Om man stryker själva ordet ”socialist”, så framstår inte citatet som en mindre tandlös programförklaring eller ett mindre aggressivt angrepp . Obama vill etablera en auktoritär stat med stor makt. Obama vill förstöra kapitalism. Obama är till och med grym. Att lägga till eller dra ifrån ”s-ordet” tror jag handlar om något helt annat. Man kan nog inte bortse  från hur en diskussion om ”s-ordet” konnoterar ordet som vita inte kan säga utan att vara rasister:  ”nigger”.

Det är slut på Reagans tider på fler än ett sätt. Staternas tillstånd tycks alltså vara en uppskruvad politisk retorik mellan välstånd-uppifrån-och-ner och välstånd-nerifrån-och-upp. Obamas ambition och person gör det redan uppskruvade till en mer försåtlig och mindre nyanserad debatt. Metaforerna blir mindre oskyldiga. Svart och vitt. Bokstavligt.

Tea Party möte Washington D.C.

Ett av många Tea Party-plakat som spinner vidare på "Spreading the Wealth. Foto:Flickr: Messay Photography