Misinformant

Vad gör man åt envisa lögner som omsätts i kampvilja hos sina politiska motståndare? Eller lite mer precist; vad gör Obama och demokraterna åt helt knäppa påståenden från högerkanten som inte skäms för sig?

Det senaste försöket att råda bot på all felaktig information som sprids av motståndare till sjukvårdsreformen är ”The Mis-Informant”.  Den progressiva organisationen Health Care for America Now satsar på humor med Jack Black och  America Ferrera i två korta kampanjfilmer. Jack Black bedriver sin desinformation på en skola och lyckas rekrytera en åttaårig flicka i sin ohämmade kverulans: Obama är socialist. Staten kommer att skicka hundar på alla som inte betalar till ”Obamacare”. Staten kommer att döda dina föräldrar. Staten skickar agenter efter dig och trycker upp tusentals bönor i näsan.

Läraren (Ferrera) blir förstummad när hennes elev invänder mot hur ordet ”enough” stavas. Det stavas inte med gh på slutet – gh som ”God hating”… utan med f – som i Freeeedom! Det är ett faktum!

The Mis-Informant lyckas göra en åttaårig flicka till en god lärjunge till programledaren Glenn Beck och hans konspiratoriska teorier på svarta tavlan (läs här för om du vill bekanta dig med vem Beck är). Efter tillräckligt mycket skrämselsnack på skolgården blir hon omvänd till att frimodigt ifrågasätta rättstavning som USA-hatande socialism. När läraren säger emot och talar om fakta gäller det att käckt låtsas som ingenting, prata högre och skruva falsarierna ett varv till.

Del 1 med Jack Black som desinformatören Nathan Spewman:

YouTube Preview Image

Kolla del 2, ännu roligare:

YouTube Preview Image

Till filmerna hör kampanjsajterna ”Stop Spewman: Stop the lies”. På sidan kan man anmäla sig för att själv bli en ”Mis-informant” och, som alltid i politiska kampanjer i USA, donera pengar.

Filmen väcker frågan om hur politisk desinformation funkar. För vilka blir satiren ett övertygande argument?

Så funkar lögner: En korrigering kan ge motsatt effekt.

Statsvetare vid Yale har visat att politisk desinformation fungerar genom att bejaka människors befintliga (och förutfattade) meningar. I en undersökning som utvärderade personers hållning  till påståendet att Irak hade massförstörelsevapen kunde man visa att försök till att skingra falska påståenden kan ge motsatt effekt. Sakliga upplysningar och vederläggning kan till och med förstärka lögnernas dragningskraft.

I undersökning var det 34% konservativa som trodde på Bushs påstående. I en grupp som fick ta del både av Bushs påstående och en korrigering (alltså sanningen) var det 64% som menade att Irak verkligen hade massförstörelsevapen när USA invaderade landet. En saklig upplysning gjorde alltså att ännu fler trodde på lögnen.

Resultatet antyder att det inte handlar så mycket om vad som är sant eller osant när det handlar om hur människors politiska föreställningar påverkas, utan snarare vilka känsloband som är knutna mellan avsändaren och mottagarens befintliga världsbild. Om man tycker att det var rätt att starta krig mot Irak och dessutom gillar Bush, så tenderar fakta som inte passar in den bilden att bli rena åsikter och debattinlägg från politiska motståndare.

Den praktiska slutsatsen är att det kan funka alldeles utmärkt att ljuga för full hals i politiken. När en lögn väl har börjat upprepas är det svårt att säga emot den. Det är ungefär som när en kvällstidning slår upp något stort på löpsedeln och dagen efter publicerar en rättelse i en liten notis. Skadan är skedd. Många människors föreställningar är förlorade till de första feta rubrikerna.

Mönstret finns tydligt i debatten om USA:s hälso-och sjukvård. En vanlig lögn är att Obamas sjukvårdsreform skulle medföra ”death panels”; expertgrupper som avgör vem som får leva av dem som vårdas i livets slutskede. Det har inte hjälpt att många medier rapporterat att det är en lögn, sanningsmätaren har slagit i botten. Tvärtom. Föreställningen förstärks varje gång en korrigering ges. Samma mönster gäller för den femtedel av amerikanerna som bättre vetande tror att Obama är muslim.

Så visst, nog är det få konservativa som kommer att se filmerna – och om de gör det kommer de inte att ändra uppfattning om ”Obamacare”. Men satiren kommer antagligen höja moralen i valrörelsen hos kärnväljarna och känslorna lite mer i svall och se kongressvalet som mer relevant. På Big Think skriver man att ”genomslagskraften sannolikt blir störst hos de unga människor som inte har följt sjukvårdsdebatten så noga, har hört någon felaktig information och har förblivit antingen ointresserade eller ambivalenta.”

För varje skratt som Jack Black lockar till kommer säkerligen en panna veckas och en näve hyttas med.