Är i USA. Media upptas mycket av händelseförloppet i Egypten och Obamas agerande. Men inför söndagen tar Ronald Reagan och Superbowl allt mer plats. Så, bortsett från att 100-talet miljoner jänkare bunkrar upp med nachos och öl framför teven, eller fyller varje vrå av landets sportbarer för att se årets fotbollsmatch – är det på söndag 100 år sedan Ronald Reagan föddes. ”The Reagan Centennial” ska firas. (Jag har visserligen aldrig riktigt förstått magin med en hypotetisk, eller kontrafaktiskt, födelsedag. Karln är ju död. Men visst, händer det att jag skålar på Elvis födelsedag.)

Reagan som pragmatiker.

I samband med hundraårsfirandet märks en påtaglig tillströmning av hyllningar – också från demokratiskt och liberalt håll. President Obama har själv tillskyndat kramkalaset. (Läs mer i inlägg om Reagan och Obama.)

Obama skrev nyligen en artikel om Reagan i tidningen USA Today. Han framhåller Reagans pragmatiska känsla för kompromisser och förmåga att få till stånd samarbete över partigränsen: ”Och även om han visste att konflikterna mellan partier och politiska motståndare var oundvikliga, visste han också att de aldrig skulle vara tillräckligt starka för att bräcka banden som håller oss samman.”

På så sätt vill han se släktskap mellan Reagans patriotiska optimism och sitt eget argument att tillsammans är det amerikanska folket starkare än politiskt käbbel.

Obama lyfter även fram Reagans arbete för kärnvapennedrustning; ett arbete som ju Obama gjort till en av sina främsta prioriteringar. (Nyligen undertecknades ett nytt START-avtal med Ryssland.)

James Fallows, journalist och fd talskrivare till president Carter, uppehåller sig kring det som idag har blivit demokraternas berättelse om Reagans goda sidor: Reagan som pragmatiker, kompromissvillig, snarare än hårdnackad konservativ. Fallows skriver att Reagan förstod att den som gapar efter mycket ofta mister hela stycket. Han höll tillbaka de mest högljudda ideologerna i partiet till förmån för att få till stånd uppgörelser med demokraterna. Så förstod exempelvis Reagan att en privatisering av socialförsäkringssystemet var en omöjlig idé.

Liberaler vill slå hål på myten av Reagan som en oföränderlig konservativ president. Myten består av sammanblandning av Reagans retorik och den politik han åstadkom. Att han konsistent talade om att staten inte kan göra någonting rätt koms ihåg som en faktisk politik.

Christopher Hitchens, som måste ses om en inbiten kritiker av Reagans person och gärning ställer frågan om USA hade klarat sig bättre utan Reagan som president. Frågan blir retoriskt ställd. Hitchens vill inte bortse från alla korrupta saker, i Reagans presidentskap (som Iran-Contras-affären) men jämfört med om demokraterna hade vunnit valet 1984 och Walter Mondale blivit president, står skillnaden mellan ett mediokert och ett historiskt presidentskap i tydlig dager.

Hitchens skriver att Reagan har förändrat den politiska kartan efter vilken vi navigerar idag. ”På ett bisarrt sätt visade sig hans enfaldighet ha ett drag av genialitet.

Men många konservativa slår bakut av hur Reagan beskrivs som pragmatiker. Läs mer i nästa inlägg!