Ronald Reagan

President Obama och andra demokrater har hyllat Ronald Reagan som en skicklig pragmatiker. (Läs i tidigare inlägg.) Men många republikaner ser det snarare som en björntjänst för Reagans minne. Här är några röster som är angelägna att liberaler inte förvanskar ”deras” Reagan: En Reagan som alltid talade klartext om vådligheten av en stark statsmakt.

Reagan som konservativ (och absolut olik Obama).

Konservativa American Spectator skriver om hur alla älskar Reagan: Från att ha varit ”en älskvärd dummerjöns” har Reagan blivit ”en utomordentlig visionär hyllad av såväl republikaner som demokrater”.

I dessa hyllningar av Reagan ligger betoningen på hans pragmatism och på det som i allmänhet var icke-konservativt. Det har blivit allt svårare att finna den konservativa ledaren som gav upphov till ”teatraliska nivåer avsky hos demokrater”.  Men det är alltså inte nödvändigtvis helt av godo. Republikaner måste påminna sig själva att ”Reagans arv består i rättmätigheten i amerikansk konservatism, hellre än i pragmatism”.

Husorganet för många på högerkanten, National Review, fyller i tankegången. ”En liberal revidering av Reagan har brett ut sig ett tag nu, och i centrum står en ansträngning att skilja honom från hans konservativa föreställningar.”

Som exempel på liberalernas dåliga minne eller falska historieskrivning är den kraftiga kritik som riktades mot Reagans hårda retorik mot Sovjet (”ondskans imperium”) när det begav sig.

Fred Thompson, som liksom Reagan gick från Hollywoodskådis till politiker (senator och presidentkandidat) tar  sin utgångspunkt just i utrikespolitiken när han vill mota bort liberala Reagankramare.

Utifrån skeendet i Egypten just nu pekar han på det ”absurda” att jämför Obama och Reagan. Obama har vacklat och inte riktigt tagit ställning, Reagan skulle åtminstone säga att de som slåss för frihet alltid har USA:s stöd. Ingen kunde som Reagan balansera realpolitik och rollen som världens viktigaste talesman för ”friheten”.

Om Obama är intresserad av att dra band till Reagan borde han börja med att ”påminna världens förtryckta folk att när de kämpar för frihet, kämpar Amerika med dem.” Presidenten uppehåller sig för mycket i realpolitiken; i maktpolitiken i stället för i en kompromisslös frihetsideologi. Och så säger Thompson tydligt ifrån till Obama: ”Att inte välja sida förvärvar dig inte en plats bredvid Ronald Reagan.”

(DN tar upp den aktuella skillnaden mellan ett realpolitiskt och ideologiskt perspektiv i amerikansk utrikespolitik: ”Sveket mot Egypten”.)

Rör inte Reagan!

Med anledning av hundraårsfirandet av Reagan talade Sarah Palin om hur USA är på väg mot ”ruinens brant”. Landet måste ”hitta tillbaka till Reagans värderingar”. Vad det handlar om här är å ena sidan bilden av Reagan som en förespråkare av en ”minimal statsmakt” och Barack Obama som en förespråkare för en ”maximal statsmakt”: ”small government” kontra ”big government.” Det här – tillsammans med Reagan som en frihetsprofet – är närmast ett mantra för många på högerkanten.

NY Daily News är lite mer detaljerad när man kommenterar de bägge presidenternas olika personligheter. Skillnaden dem emellan, som inte går att överbrygga, är att ”Reagans lynne var ett som genljöd av den enkle medborgaren. Han excellerade i ödmjukhet, självförringande och positivet…Obama, å andra sidan, förfaller reserverad och självrättfärdig.”

Mantrat och personlighetsdragen gör den konservativa organisationen ”Citizen United” till ett filmklipp om hur fantastisk Reagan var och hur futtig Obama är:

YouTube Preview Image