Meg Whitman kongressvalet

Det är kanske inte så märkvärdigt att varje valrörelse överträffar den förra i omsättning av pengar. Mer pengar in och mer reklam ut. Det tillhör tillväxtekonomins inre logik. Och mycket riktigt sätter höstens amerikanska kongressval ett nytt rekord. Enligt en försiktig uppskattning kommer kandidaterna att spendera  3,7 miljarder dollar (knappt 26 miljarder kronor), vilket är en ökning med 30% jämfört med kongressvalet 2006.

Uppdatering 26/10: Valmyndigheten i USA uppger idag att kandidater till kongressen, fram till och med förra veckan, har samlat in 1.5 miljard dollar. (Vilket DN refererar.) Jämförelsevis, så är den högre siffran ovan en beräkning fram till valdagen som inkluderar externa grupper. En mer definitiv uppgift på vad årets kongressval kommer att kosta kommer dels att dröja, dels inte bli helt exakt just på grund av de nya förutsättningarna för redovisning som gäller i år.

Ett exempel på rekordstor pengarullning i kampanjarbetet är Meg Whitman (bilden ovan), republikanernas kandidat till att bli senator för Kalifornien. Whitman som tidigare var vd för eBay har pytsat upp 12o miljoner dollar (!) ur egen ficka. Om man lägger till de $25 miljoner som folk har donerat så har hon spenderat mer än vad Al Gore gjorde för hela sin presidentvalskampanj.

Pengar har alltid varit en viktig förutsättning för att bli vald till ett politiskt uppdrag i USA. Reklam spelar en stor roll och reklam är dyrt. Två saker gör dock de stora summor pengar som just nu betalar många och intensiva  annonser till något nytt i höstens kongressval.

För det första är pengarullningen en konsekvens av nya regler för vem som ge pengar till en politiker, vilket för det andra har gjort att kandidaternas kampanjkassor har blivit  ett ämne i sig i en spänd retorik mellan demokraterna och republikanerna: kampanjfinansieringen har blivit ett tillhygge i den politiska debatten.

I programmet Washingon Week säger journalisten Jeanne Cummings att ”Personer skriver ut miljondollarcheckar, checkar på många miljoner dollar. Så, bara över en natt kan man se en hel massa annonser släppas som över en natt förändrar samtalet i en kampanj.

Företag, anonyma pengar och Högsta domstolen.

I höstens kongressval är det fritt fram för företag att obegränsat stödja politiska kampanjer ekonomiskt. Det rör sig om stora belopp. Olika nystartade  paraplyorganisationer har samlat in tre gånger så mycket pengar jämfört med valet för fyra år sedan. Dessa organisationer som är fristående från partierna kan bevara givarnas anonymitet. Resultatet blir indirekta mångmiljonband mellan företag, fackföreningar och en viss kandidat. Vem som egentligen står bakom tex en reklamfilm är därmed höljt i dunkel. Finansieringen i årets val är den mest dolda sedan Watergate; en skandal som just föranledde uppstramning av hur pengar doneras inom politiken.

President Obama har tagit fasta på dessa dolda mångmiljonband. I ett tal liknar han republikanerna och deras lierade med det onda Rymdimperiet i Star Wars: ”Jag vill varna er för något! Just nu slår samma gamla särintressen och profiter tillbaka fån andra sidan. The Empire are striking back!” ”De har inte modet att avslöja sin identitet”. Kolla på talet:

YouTube Preview Image

Om Obama är Luke Skywalker är det oklart vem som är Darth Vader. Jag tror att demokraterna helst vill ha det till George W. Bush – man gör vad man kan för att påminna om den impopuläre företrädaren till Obama.

Ett exempel på en effektiv pengarullare ”på det ondas sida” är American Crossroads. På sin hemsida har man publicerat Obamas tal för att vända anklagelsen till sympati för sin egen sak. Man skriver att ”Obama överger hopp och förändring (Hope and Change) för jippo och klander (Hype and Blame)…”. Vad Obama liknar med det ondas imperiets stormtrupper är i själva verket miljontals amerikaner som har fått nog av hand ”radikala liberala agenda”.

Argumentet att hålla näringslivet ifrån möjligheten att påverka politiska kampanjer är välkänt – och Obama upprepar det nu med emfas i slutspurten av valrörelsen. Argumentet handlar om ett beslut som USA:s högsta domstol fattade i början av året.

Domstolen beslutade att tillämpa privatpersoners grundlagsstadgade yttrandefrihet också på företag. Företag och organisationer har under lång tid inte varit tillåtna att finansiera politiska kampanjer och delta i valrörelser – och enkelt uttryckt är de nu fria att göra så. Beslutet kritiserades med all tydlighet av Obama i hans State of the Union-tal: ”…the Supreme Court reversed a century of law to open the floodgates for special interests.”

Domslutet har med andra ord i allra högsta grad har politiska konsekvenser. Obama och demokraterna menar att domstolen skapar orättvisa förutsättningar för vilka röster som kan växa sig starkast i valrörelser. De menar att specialintressen kan komma att dränka det allmännas intressen. Obama har också upprepat sin oro som en anklagelsen mot republikanerna. Han påstår att republikanernas kampanjkassa  fyllts på ett olagligt sätt med, vilket  republikanerna avvisar och säger demokraterna själva gör.

Läs mer om beslutet i ett tidigare inlägg om Högsta domstolen och domare John Paul Stevens (som efterträddes av Elena Kagan).

Stevens var en av de fyra domare som inte höll med domstolens majoritet hur yttrandefriheten ska tolkas. Han skrev ett 90 sidor långt utlåtande om hur den konservativa majoriteten är ”bakåtsträvande” när de tillåter företag att beblanda sig i politiska valrörelser. Stevens, med sällskap av de tre andra mer liberala domarna, skrev att domslutet innebär ”ett avvisande av det amerikanska folkets sunda förnuft…som har kämpat mot de särskilda resurser företag har att korrumpera valrörelser…

Om man ser till rekordsummorna i årets kongressval finns det anledning att tro att Stevens kommer att få rätt.

DN om kongressvalet och Meg Whitman.