George W Bush och president Obama

Foto: Vita Huset

Dagens Nyheters artikelserie ”USA:s nya roll i världen” har hittills uppehållit sig i en frågeställning om vad som skiljer president Obamas och Bushs utrikes- och säkerhetspolitik. Per Jönsson har med ”Obama driver hårdare linje än Bush” och Michael Winiarski med dagens  ”Allt viktigare för Obama att bryta med Bush” pekat på flera likheter.

I ett kommande inlägg ska jag diskutera frågeställningen med fler inblickar från den amerikanska debatten. Här vill jag först ge en bakgrund som inte alltid uppmärksammas i den svenska diskussionen.

För att veta skillnaden mellan Bush och Obama måste man veta skillnaden mellan Bush och Bush: före och efter hans omval.

Ett svenskt perspektiv på USA

Kanske förefaller det besynnerligt, ja rentav provocerande för många, att påstå likheter mellan Bush och Obama. Obama är populär i Europa på ett sätt som Bush aldrig var.

För det första ska man komma ihåg att jämförelsen avser ett specifikt område. Utrikes- och säkerhetspolitik har i USA alltid en mer konkret och akut hotbild som kräver politiskt handlande. Åtminstone har en misslyckad bilbomb på Manhattan helt andra politiska implikationer än ett misslyckat sjukförsäkringssystem. Därför är det inte märkligt om det återfinns likheter i praktiken mellan två, i övrigt helt olika, presidenter.

För det andra: Utifrån ett svenskt perspektiv menar jag att det är viktigt att förstå att George W. Bush ändrade utrikespolitisk inriktning mot slutet av sin tid som president, i synnerhet efter 2006 års kongressval.

Valresultatet innebar helt andra förutsättningar för Bush. Republikanerna förlorade majoriteten till demokraterna i både representanthuset och senaten, i ett val som ofta beskrevs som en folkomrösnting om Irakkriget.

Winiarski skriver att det är svårt att bestämt säga vad som skiljer Obama och Bush, därför att ”man skulle lika gärna kunna hävda att Bushs egen politik förändrades väsentligt under hans två mandatperioder”. Jag ser förändringen mellan mandatperioderna som ett faktum – och en anledning till att frågeställningen förefaller lite ny eller ”spännande” ur ett svenskt perspektiv.

En svensk bedömning av Bush – här tänker jag på hans utrikespolitik och inte på Bush som person – tar nog inte riktigt hänsyn till att politiken under den senare delen av presidentskapet förändrades från en mer ideologisk idé om USA som ensam stormakt och världsledare till en mer pragmatisk och multilateral politik.

Den vanliga svenska bilden av Bush är presidenten som invaderade Irak och inte presidenten som senare faktiskt gjorde sig av med många av krigets arkitekter; sina neokonservativa ministrar och rådgivare. När Winiarski skriver att en term som ”kriget mot terrorismen” inte dominerar utrikespolitiken  ”som under de åtta år som Bush och hans neokonservativa anhängare satt vid makten i Washington” så är det  något missvisande.

Det är riktigt att ”kriget mot terrorism” inte längre finns i Pentagons manualer. Men kriget mot terrorism var i verkligheten inte samma krig när Obama som nyvald fick en ryggdunk av Bush, som när USA invaderade Irak och började kvarhålla människor på Guantanamo.

Påståendet att Bushs neokonservativa anhängare hade makt i åtta år tar inte tillräckligt hänsyn till att många av dessa lämnade sina poster – eller fick sparken av Bush -  i samband med valet 2006.  Bush förde därefter inte en neokonservativ utrikespolitik. Man kan se det som en politisk nödvändighet när Kongressen styrs av demokraterna.

Skillnader mellan Bush och Obama.

Mest betydelsefullt var att både försvarsministern Donald Rumsfeld och vice försvarsminister Paul Wolfowitz fick gå. De var ansvariga för USA:s Irakstrategi. En strategi som kom att misslyckas. Efter kongressvalet erkände Bush misslyckandet och sa att det var tid för ett nytt perspektiv i Pentagon.

Till Pentagon kom då Robert M. Gates som ny försvarsminister med en mer moderat linje. USA:s försvarsmakt ska inte användas, som neokonservatismen menar, för att tvinga fram regimskiften. Att han är en mer moderat republikan bevisades av att Obama valde Gates som sin försvarsminister.

Bara den sak att Bush de sista två åren hade en försvarsminister som också Obama har förtroende för borde tala för att det finns likheter i utrikes- och säkerhetspolitiken.

Ett annat vittnesmål om förändringen 2006 och framåt kommer från John Bolton. Han var USA:s FN-ambassadör 2005-2006 och nära lierad med vicepresident Dick Cheney. Han fick posten efter att nya utrikesministern Condoleezza Rice sparkat honom som rådgivare på utrikesdepartementet. Efter att ha gjort sig  politisk omöjlig och avgått som ambassadör blev Bolton en av de mest högljudda neokonservativa kritikerna av Bushs och Rices omorientering av utrikespolitiken.

I sina memoarer skriver Bolton att Bush ”därmed uppenbart svek sina egna grundläggande instinkter”. Hur det än är med Bushs känsloliv, så tyder Boltons inlägg på att något förändrades i Vita huset.

Ett konkret exempel på skillnaden mellan Rumsfeld-Cheney-Bolton och Bush under andra mandatperioden var att Rice upphävde USA:s (och Boltons) kompromisslösa motstånd till ICC, den Internationella brottmålsdomstolen. Rice lyckades få Bush att följa en mer pragmatisk linje, något som hennes företrädare Colin Powell misslyckades med.

Obama och Pentagon har bytt termen ”Global War on Terror” till ”Overseas Contingency Operation”. Den nya terminologin symboliserar en pågående debatt i USA om huruvida Obamas utrikes- och säkerhetspolitik är en kosmetisk hellre än en reell förändring. (Mer om den i ett senare inlägg)

Å ena sidan har Obama en annan retorik än Bush och lovar någonting annat. (Hur skulle han annars kunna bli vald?)

Å andra sidan är det så att Bush de sista åren av sitt presidentskap förde en konkret politik som inte helt motsvaras eller sammanfattas av den retorik som Obama tydligt distanserar sig från och avvisar.

Min poäng är varken att försvara Bush eller bortse från Obamas närmast ikonoklastiska betydelse för USA:s ställning i världen – bara att bedömningen av Obamas utrikespolitik är med komplex än vid första påseendet.