Barack Obama PresskonferensPresident Obama svek ett vallöfte när han i en uppgörelse med republikanerna gick med på att inte höja skatten för USA:s rikaste.

Uppgörelsen innebär att de tillfälliga skattelättnader som förre presidenten Bush införde återigen förlängs. Trots att Obama tydligt lovade motsatsen i presidentvalet, och flera gånger upprepat sitt löfte under sina två år i Vita huset, får nu höginkomsttagare (med en högre årslön än $250.000) betala samma låga skatter i åtminstone två år till.

Uppgörelsen kallas en kompromiss. Och med tanke på de nya förutsättningarna som höstens kongressval gav presidenten och demokraterna, så säger Obama att det är en nödvändig kompromiss. Det var tvunget för att få med republikanerna på en förlängning av arbetslöshetsersättningen motsvarande tid.

presskonferensen fick Obama frågan om vad han säger till de demokrater som anser att han med kompromissen ”belönar republikanernas obstruktion”. Obama svarade med en analogi som försöker förklara varför kompromissen var nödvändig:

Jag har sagt förut att medelklassens skattesänkningar hölls gisslan av Jag menar att det är frestande att inte förhandla med gisslantagare, såvida gisslan inte skadas. Folk kommer sedan att ifrågasätta det kloka i en sådan strategi. I det här fallet var gisslan det amerikanska folket och jag var inte beredd att se dem komma till skada.

Obamas analogi – metafor – med en gisslansituation har fått stort genomslag bland politiska kommentatorer och i bloggar. Och presidenten väljer inte sina metaforer godtyckligt. Att utmåla sina politiska motståndare som gisslantagare, att de har tagit fattiga arbetslösa som gisslan för att som lösensumma utverka skattelättnader för de rika, är ett sätt att ”attackera republikanernas varumärke”.

Obama har liknat det republikanska partiet med gisslantagare förut och från högerkanten notera man nu att liknelsen blivit ”officiell snackis för demokraterna”.

Liberal kritik av Obama

Frågan är om analogin är en lyckad retorik. Dels förargar den så klart en del republikaner och konservativa. Dels tycks den skjuta över målet för många demokrater och liberala. John Dickerson på Slate skriver att Obamas metafor är lite väl ansträngd, intill bristningsgränsen. För demokratiska kärnväljare som har skattesänkning som en hjärtefråga, så skymmer metaforen inte det faktum att Obama har svikit sitt löfte.

Clive Crook på liberala The Atlantic: kallar det Obamas ”mest intressanta presskonferens”. Det som är intressant är att Obama har så svårt att förstå att ”han inte kan tillfredsställa både sitt partis progressiva falang och väljarkårens mitt, men han kan lätt göra båda besvikna.” Crooks poäng är att Obama inte samtidigt kan stryka vänsterväljare medhårs genom att utmåla republikaner som onda gisslantagare  – och samtidigt  stryka mothårs med att hävda att kompromisser är nödvändiga.

Det här dilemmat beskriver rätt väl Obamas förutsättningar fram till presidentvalet 2012. Obama vill se sig – och det amerikanska folket – som tagen gisslan av republikanerna. Då måste osmakliga lösensummor betalas. Progressiva är då frestade att i stället förskjuta ansvaret till presidenten och i besvikelse stanna hemma på valdagen.

Uppdatering 17/12: Uppgörelsen har nu godkänts av kongressen. (62 röster av 100 i senaten och 277-148 i representanthuset.)