Obama talar till nationen

Obamas andra tal till nationen. (Han höll sitt första i juni angående oljekatastrofen i Mexikanska golfen.) Med händerna lagda i kors på sitt skrivbord ber Obama nationen att ”vända blad” : när USA nu har dragit tillbaka sina stridande förband från Irak är det dags att skriva något nytt. Operation ”Iraqi Freedom” är till ända. Men republikanerna kommer med all säkerhet fråga väljarna retoriskt i hösten kongressval  om hur man kan vända blad och påbörja något nytt med en president som sitter med händerna i kors.

Just den här bilden av Obama – och metaforen vända blad -  är kanske lätt att övertolka eller dra stora växlar av. Fast samtidigt sammanfattar det hela situationen och Obamas tal. När presidenten väljer att tala från sitt kontor i Vita huset,  i en direktsändning på bästa sändningstid i alla de stora TV-kanalerna, är det alltid ett svårt tal att hålla.

Vilket ämne det än gäller är det alltid en uppgift som ter sig politiskt omöjlig att lyckas framgångsrikt med – det är just därför presidenten sätter sig bakom sitt skrivbord, tittar allvarligt in i kameran och ber om medborgarnas fulla uppmärksamhet. Rätt förvaltat och väl utfört skänker ett tal till nation all den nimbus och auktoritet som finns i det amerikanska presidentämbetet.

Frågan är hur många Obama kan nå med att tala till nationen. I dagens politiska klimat i USA räcker presidentämbetes auktoritet allt kortare från det egna partiet; den når knappt fram till mittgången som skiljer de politiska motståndarna åt. I den konservativa bloggvärlden kan man omedelbart reagera på ”ett patetiskt tal” med ett nytt smeknamn på Obama: på hur ”President Spock vänder sig till nationen utan inlevelse”.

Inte mycket till nimbus eller presidentämbete här. Att vuxenmobba någon för sina öron kan man se som hyperventilerad bloggdemens; något oskyldigt perifert som inte är värt mer än den klackspark som ett stadigvarande försämrat intellekt presterar. Man kan också se reaktionen som rättfram rasism. Kapten Spock i stället för det förbjudna N-ordet.

Det svåra.

Talet skvallrar om ett besvärligt läge för Obama. Den konservativa kommentatorn David Brooks menar att det var ett ett svårt tal för att det måste ”grensla” mellan två portar. Läget i Irak är stabilt, men det är inte särskilt stabilt. USA lämnar Irak, men stannar kvar (50.ooo soldater är kvar för ”säkerhetsarbete”.)

Obama har varit en tydlig motståndare till Irak-invasionen. Han motsatte sig den truppförstärkning ”the surge” som beslutades år 2007  av Bush och som gjorde general Petraeus till nationell hjälte för militärens nya strategi. En del av den strategin var också diplomatisk. Ett resultat var att USA och Irak kom överens om ett avtal som reglerar amerikansk närvaro i Irak. Enligt detta ”Status of Force Agreemnet (SOFA)” ska USA lämna Irak senast utgången av år 2011. (Läs mer i Time om de inrikespolitiska turerna  i Irak om avtalet och om den folkomröstning som hölls.)

Att USA har bestämt ett slutdatum för tillbakadragande ur Irak är alltså inget som Obama har bestämt. Möjligen  har han försökt påskynda det för att infria ett vallöfte. För att kunna vända bladet och förhoppningsvis lämna meningsskiljaktigheter bakom sig så gäller det som president att ta hänsyn också till det som har varit. Tidigare på dagen ringde Obama upp sin företrädare, som sedan fick en shoutout i talet: ”Ingen kan betvivla president Bushs stöd till våra trupper eller hans kärlek till landet och engagemang för vår säkerhet.”

George W. Bush 2003

På så sätt försöker Obama vända blad; ”då var då”. Å andra sidan måste Obama akta sig för att upprepa Bushs misstag att förklara ”uppdraget slutfört”. Det famösa talet som Bush höll 2003 på ett hangarfartyg var ett storartat politiskt iscensättande som sedan skulle kosta rejält i förtroendekapital.

Den upphängda banderollen ”Mission Accomplished” skulle helt enkelt aldrig hängts upp. Och Obama måste akta sig för att hänga upp den igen.

Mycket riktigt undviker Obama att tala om vinst och framgång. Det handlar mer om att det är slut. Men Obama kan inte riktigt nöja sig med att säga slut. Punkt. Liksom alla amerikanska presidenter måste Obama sälja bilden av ett lyckosamt och framgångsrikt land. Även om han inte kan säga att USA har vunnit kan han inte säga att USA har gjort fel eller har förlorat.

Hanna Gurman på Salon tar fasta på författaren George Orwells cynism efter andra världskrigets slut: ”Folk kan bara förutsäga framtiden när den sammanfaller med deras egna önskningar, och de starkaste fakta kan ignoreras när de är ovälkomna.”

Då som nu lägger sig varje president och administration vinn om hur samtidshistorien fortlöpande skrivs. Inte minst gäller det USA:s krig och  truppnärvaro runtom i världen. Här har presidentens partitillhörighet mindre betydelse; ingen vill vara en förlorare eller kännas vid något klander.

Det finns inget grundläggande nytt i denna historien. Den är bara den senaste versionen av ett långvarigt nationalistiskt narrativ i vilket USA alltid hamnar på rätt sida av historien – oavsett hur historien börjar.

Att vända blad i den amerikanska historieboken vill alla presidenter göra. Men historien som ska skrivas har sina givna premisser. Obama slipper inte undan dessa  betingelser för ett narrativ. Tvärtom: Jag tror för varje gång han sätter sig bakom sitt skrivbord och ser nationen i ögonen blir berättelsen lite mer förutsägbar.

(Svenska medier skriver om talet: DN och SvD.)