Mitt Romney ekonomisk politik

Mitt Romney lovar skattesänkningar och nedskärningar i offentlig sektor. Han kampanjar med en slogan att budgetunderskott är moraliskt felaktigt. Men det är valfläsk för det republikanska partiets Tea Party-väljare. Med Romney i Vita huset skulle sannolikt USA:s budgetunderskott tvärtom öka.

Jag slås ibland av hur lite sakpolitik som rapporteras om presidentkandidaterna. Och jag har själv lätt för att fastna i opinionsmätningar och enskildheter i kandidaternas dagliga kampanjhändelser. Så här är en genomgång av vilken ekonomisk politik Mitt Romney faktiskt går till val på.

Romney har presenterat sin ekonomiska politik i ett valmanifest med 59 olika förslag (pdf). I dagarna konkretiserade han manifestet med nya skattesatser.

Skattesänkningar och utbudsekonomi.

Utgångspunkten för Mitt Romneys ekonomiska politik är en utbudsekonomi. Det är en nationalekonomisk riktning, som idag är ortodox ideologi för ett republikanskt parti som har rört sig bakåt högerut. Det tillhör ortodoxin att budgetunderskott är något förkastligt i sig. Alltså oberoende om det är högkonjunktur, lågkonjunktur eller recession.

Utbudsekonomi (”supply-side economics”) förespråkar – i motsats till keynesiansk efterfrågepolitik – att tillväxt skapas genom att varor och tjänster blir billigare att producera. Tillspetsat är det utbud som driver efterfrågan. Det är med andra ord inte konsumenters efterfrågan som ska stimuleras, som president Obama i huvudsak har gjort, för att få fart på tillväxten. Det är producenter av varor som har landets ekonomiska tillväxt i sina händer.

Skattepolitiken är det viktigaste redskapet för att öka utbudet. Teorin säger att sänkta marginalskatter skapar incitament till att producera mer varor och fler tjänster. Effekten av sänkta skatter är tvådelad: dels leder sänkt inkomstskatt till att folk arbetar mer, dels kommer en sänkt kapitalskatt ge upphov till fler investeringar som kommer produktionen till godo.

Enligt utbudsekonomin innebär effekterna sammantaget att skattesänkningar finansierar sig själva. Sänkta marginalskatter leder nämligen till en ökad skattebas; skatten är mindre – men fler kommer att betala.

Ronald Reagan är förebild.

Republikanernas förebild när det kommer till ekonomisk politik är tveklöst Ronald Reagan. Vill man bedyra sin konservativa ideologi, vilket Romney måste, är det Reagan man ska omhulda och låta visa vägen framåt. Utbudsekonomi är i det sammanhanget synonymt med ”Reaganonimcs”.

Huruvida empirisk evidens stödjer utbudsekonomins teori är omtvistat, såväl politiskt som vetenskapligt. Mest ifrågasatt är idén att skattesänkningar betalar sig själva. Eller rättare sagt: Det är en idé, som inte kan drivas hur långt som helst. Det är nämligen tveksamt om skattesänkningar fungerar som teorin föreskriver när marginalskatterna redan är relativt låga.

När Reagan genomförde sin ekonomiska politik i början av 1980-talet var inkomstskatten i USA så mycket som upp till 70%. Att argumentera med Reagan som förebild i dagens ekonomiska verklighet är därför problematiskt. Att tala om Reaganekonomi i valet 2012 brister både i empiri och vision.

Därför är det symptomatiskt vad Mitt Romneys ekonomiska politik inte innehåller. Situationen för bostadslån och omfattningen av utmätningar är fortfarande ett akut problem för många amerikaner. Romney har inga förslag på hur USA:s mycket besvärliga bostadsmarknad åter igen ska fås att fungera för flertalet amerikaner.

En anledning till Romneys tystnad är att ”husbubblan”, så som andra bubblor, delvis är en konsekvens av utbudsekonomi. När utbudet av varor och tjänster (som billiga lån) är större än den faktiska efterfrågan. orsakas en inflation av tillgångar; det vill säga en bubbla.

Mitt Romneys skatteförslag:

  • Inkomstskatten sänks med 20% för alla.

Amerikansk inkomstskatt är progressiv enligt sex bestämda inkomstgrupper. Beroende på inkomst betalar man 10%, 15%, 25%, 28%, 33% eller 35% i skatt. Romneys förslag innebär att skatten för samtliga inkomstgrupper sänks med 20% -  vilket alltså innebär att inkomstskatten som lägst skulle vara 8% och som högst 28%

  • Skatten på kapitalinkomst (tex räntor och aktieutdelning) bibehålls på nuvarande 15%. Hushåll med en inkomst under $200.000 ska inte betala någon kapitalskatt alls.
  • Företagsskatten ska sänkas till att vara högst 25% (högsta federala företagsskatten är idag 35%
  • Arvsskatten (som republikaner brukar kallas ”death tax”) avskaffas. (Idag skattas 55% på värde över 5,1 miljoner dollar)

Romneys ekonomiska rådgivare har sagt att skattesänkningarna kommer att finansieras på tre sätt. För det första genom den ”dynamiska” tillväxt som skattesänkning genererar. För det andra genom en ökat skattebas. Och för det tredje genom nedskärningar av med 500 miljarder dollar årligen av den federala budgeten.

Tanken att skattesänkningarna finansieras genom ”tillväxtdynamik” och skattebas är tydlig utbudsekonomi. Samtidigt har Romney sagt till journalister att han kommer be kongressen att begränsa kryphål och avdrag för de allra rikaste, sådant som uppmuntrar till skatteplanering.

Romney har till och med använt sig av uttrycket ”en procent”. Det fick pratradiovärden Rush Limbaugh att kritisera Romney för att han godtar vänsterns och ”Occupy Wall Streetsretorik om ett USA delat mellan 99% av befolkningen och den rikaste procenten.

Förmodligen är Romneys utfästelser om de slopade avdrag för de allra rikaste mest ett försök att locka mittenväljare.  Det är osannolikt att kongressen skulle lyckas komma överens om sådan begränsningar. Och även om det skulle ske, menar ekonomer att så stora skattesänkningar aldrig kan kompenseras fullt ut genom slopade skatteavdrag.

Nedskärningar i offentlig sektor.

Mitt Romneys ekonomiska politik är ofullständig och lever inte upp till hans peppiga kampanjslogan. Det är osannolikt att utbudsekonomisk teori kan ”användas” för att finansiera hans skattesänkningar.

US Budget Watch har i en ny rapport beräknat att Mitt Romneys samlade förslag skulle öka statsskulden med 250 miljarder dollar fram till 2021 (en ökning med 1% av BNP (Den enda av kandidaterna som skulle minska statsskulden i ett rimligt scenario är Ron Paul. Gingrich och Santorum skulle öka statsskulden ännu mer  än Romney.)

Eftersom Mitt Romney ålägger Vita huset en moralisk plikt att balansera statsbudgeten kvarstår det att specificera nedskärningar av de offentliga utgifterna. Romney har sagt att sådana förslag kommer framöver. Något mer än skissartade utkast ska man dock inte förvänta sig (av någon politiker). Typ ”vad staten måste göra göra, borde den göra mer effektivt.”

  • Romney har hittills lovat att han som nyvald president omedelbart skulle verkställa ett utgiftstak för statens utgifter till 20% av BNP. Hans strävan är att framöver ha ett ännu lägre utgiftstak. Som jämförelse kan man säga att Sveriges utgiftstak innevarande år är 30% av BNP.
  • Romney vill dessutom minska antalet statsanställda med 10%, vilket ska ske genom naturlig avgång. (Om två slutar ska bara en anställas.)
  • För yngre generationer ska pensionsåldern stegvis höjas.

När det gäller utgiftstak är dock försvarsutgifterna undantagna. Om alla offentliga program skulle skäras med osthyvel innebär det en nedskärning med 17%. Ser man konkret vad en sådan nedskärning av socialförsäkringar (”Social Security” ) skulle leda till framträder en rätt kärv bild.

En genomsnittlig ersättning, tex som statlig pension eller arbetslöshetsersättning – är idag $1230 per månad. Romneys utgiftstak skulle sänka bidraget till $1020. Det skulle leda till att 2.6 miljoner fler amerikaner hamnar under fattigdomsgränsen. För 2011 är definitionen av relativ fattigdom i USA en årlig inkomst på $10.890 för ensamhushåll (ca 76.000 kronor). Romney har sagt att pensionärer och personer äldre än 55 år ska undantas, vilket skulle innebära ännu större minskning för övriga.

Medicaid, ett offentligt program som betalar nödvändiga sjukvårdskostnader, ska reformeras. Programmet administreras av delstaterna, som får statliga bidrag med minst hälften av sina kostnader. Romney förespråkar att statens bidrag ska betalas ut i fasta anslag, klumpsummor, inte på löpande räkning som nu sker. Förslaget har redan beslutats av representanthuset med republikansk majoritet, men godtas varken av senaten eller president Obama. Varje krona som inte kan vinnas i rationalisering innebär så klart sämre förmåner.

Mitt Romney kampanjar