Rand Paul kampanjar med Tea Party

Rand Paul (Foto: Flickr:Gage Skidmore)

Opinionsmätningar har tidigare visat att höstens kongressval kan komma att bli ett missnöjesval; att väljare inte är särskilt benägna att rösta på kandidater som ställer upp till omval. Väljarna är missnöjda med Washington och det politiska etablissemanget. Det är ett år för utmanarna. Att ha stöd från Washington kan stjälpa mer än det nödvändigtvis kan hjälpa.

Bevis för att utmanarna har låga odds detta val kom i veckans primärval i Pennsylvania och Kentucky. (Primärval är de val i olika former som republikaner och demokrater håller för att utse respektive kandidater till hösten.) I de båda delstaternas primärval besegrades kandidaterna som hade officiellt stöd från partiet och Washington.

När Svenska Dagbladet rubricerar resultatet av tisdagens primärval ”Amerikansk väljarrevolt mot eliten” är det måhända en överdrift. Revolt är det knappast tal om. Det ju trots allt bara en helt vanlig demokratisk funktion som äger rum.

Men alldeles säkert blev primärvalen ett osäkerhetsmoment för partiernas strateger och en eftertanke för partitoppar som får Washington Post att, halvt på skämt,  kalla det för ”Värsta veckan i Washington”.

Pennsylvanias demokrater.

I ”The Keystone State” skulle demokraterna utse sin kandidat till senaten. President Obama och vicepresident Biden valde att ge sitt stöd till sittande senator Arlen Specter, som efter 29 år som republikansk senator förra året bytte parti. Han kände sig då mer hemmahörig hos demokraterna. Specters avhopp innebar att demokraterna fick de eftersträvansvärda 60 rösterna i senaten (som hindrar ”filibustrar”), så Obama hade knappast något alternativt till att ge tillbaka en politisk favör och stötta Specter.

Partimedlemmarna i Pennsylvania föredrog dock att välja en mer liberal kandidat – och en politiker med betydligt kortare tid i Washington – ledamoten i representanthuset och förre officeren Joe Sestak.

Utmanaren Sestak vann en klar seger med 54% av rösterna mot Specters 46%.

Valet mellan Specter och Sestak detta missnöjesår blev ett val mellan en 80 år gammal politisk veteran och en 22 år yngre utmanare som framgångsrikt lyckades framställa sin motståndare dels som en del av det gamla och trälsamma Washington, dels som en opportunist som bytt parti bara för att kunna bli omvald.

I en omfattande tv-reklamkampanj (som alltid i amerikanska val) tog Sestak fasta på Specters gamla partibok och försökte trumma in tvivel och misstänksamhet hos demokrater. Det blev jakt på en dinosaurie – eller en DINO (”democrats in name only”) som personer kallas som påstått endast är demokrater till namnet.

Se reklamen, redan inledningen är en poäng: ”Jag är Joe Sestak, demokraten!” Sedan lite George W. Bush och saken är biff…

YouTube Preview Image

Kentuckys republikaner.

I ”The Bluegrass State” var det republikanerna som skulle utse sin kandidat till höstens senatsval. Partiet hade ställt sig bakom 38-årige ”delstatssekreteraren” Trey Greyson, som bland annat fick stöd av republikanernas ledare i senaten Mitch McConnell.

Greyson utmanades av ögonläkaren Rand Paul, 47. Att han är son till Ron Paul, kongressledamot från Texas och en av de som tävlade med John McCain om att bli republikanernas presidentkandidat 2008, är dock mer betydelsefullt än hans kunskaper i oftalmologi.

Rand Paul sökte och fick med sin mer libertarianska frihetspolitik mycket vurm av Tea Party och framförallt Sarah Palins stöd. Det blev en förkrossande seger för Rand Paul, som fick drygt 58% av primärvalets röster, mot Greysons 34% – och segern förklaras av konservativa just med att han blev tepåsarnas kandidat snarare än det republikanska partiets eller de namnkunnigas kandidat.

Till det ska man också lägga till att Rand hade tillgång till sin pappas många upparbetade kontakter och kampanjorganisation, vilket hjälpte honom att dra in mer pengar än Greyson.

Marc Ambinder skriver på The Atlantic om Rand Pauls plötsliga stjärnstatus och kallat honom typ ”väääärldens mäktigaste republikan”. Paul har lyckats med att fånga upp den entusiasm som finns i Tea Party. Eller rättare sagt lyckats med att omvandla ett starkt missnöje mot sakernas tillstånd till verkliga röster på en republikansk kandidat.

Hans egen framgångssaga är därmed ett potentiellt  och nationellt  framgångsrecept för att återta Kongressen i höst – och Vita huset 2012. Som Ambinder skriver innebär Pauls vinst att ”Tea Party-rörelsen nu är fast sammankopplad med det republikanska partiets nära framtid”: Tepåsarna ett pinnhål närmre makten.

I sitt segertal igår var Rand Paul helt tydligt med att det var en seger för Tea Party. Han säger att ”rörelsen är stor” och att ”vår seger… är stor”. Enligt Paul handlar Tea Party om ”att rädda vårt land”:

”I have a message, a message from the tea party, a message that is loud and clear and does not mince words: We’ve come to take our government back.”

YouTube Preview Image

Nästa steg för Tea Party

Att Pauls seger särskilt är en seger för Tea Party – och på ett sätt en förlust för partiledningen – skvallrar om hur valrörelsen kan komma att arta sig framöver. Retoriken i angreppen och debatten mellan demokrater och republikaner kommer att präglas av tepåsarnas inflytande (vilket de åtminstone har i media).

Arlen Specter var god förlorare och ställde sig på valnatten bakom konkurrenten Sestak. I sitt tal gjorde han uppgiften tydlig – och kanske också motivet till sitt partibyte. Specter sa att han lägger valkampanjens hårda ord bakom sig därför att det viktigaste är att besegra Tea Party. Om tepåsarna vinner inflytande skulle det ”bli ett 1700-tals-Amerika