Michelle Obama enligt BigGovernment.com

Michelle Obama har firat ett år med sin kampanj mot barnfetma: Let’s Move. Hon har anledning att känna sig hyfsat nöjd. Matindustrin har lovat att minska kaloriinnehållet i sina varor. Landet har fått en ny lagstiftning som är tänkt att ge bättre och sundare skolmat.

Nyligen meddelade Wal Mart (USA:s största affärskedja – och världens största företag) att de stödjer kampanjen Let’s Move. Företaget lovar att öka utbudet och sänka priserna på hälsosam mat, särskilt nära landets urbana delar där utbudet  kan vara litet och alternativen få. (Många amerikaner i urbana delar av landet saknar tillgång till de stora affärskedjorna eller bra lokala alternativ; i Detroit finns till exempel ingen av de stora matkedjorna.)

Lyssnar man på Michelles egna ord på ettårsdagen, så verkan hon belåten: ”Och idag, ett år senare; Let’s Move är mycket mer än bara en kampanj. det är så mycket mer än en slogan. det är en riksomfattande rörelse.”

Ärevarv eller förmyndare?

Redaktören för Colorlines tycker att rikets första dam förtjänar en segerrunda: ”...sakta men säkert omdanar hon både det offentliga samtalet om mat och de faktiska matalternativ låginkomsttagare och färgade samhällen har. Samtalsbiten är inte trivial. Vi har aldrig haft en riktig, bred debatt i Amerika om matindustrins ansvar för sina produkters inverkan på vår hälsa.”

Men att tala brett om mat – i termer av bra och dålig mat – är inte lätt i USA.

Konservativa sajten BigGovernment sammanfattar med en övertydlig (och därmed tafflig) satirteckning vad många konservativa tycks ha svårt för. Att någon; staten, en svart presidentfru, har åsikter om kosthållning. Som jag skrivit tidigare har Sarah Palin gjort en stor sak av detta. Palin ställer kakor mot förmyndarsamhället i sin käcka politiska filosofi för alla tepåsar som vill lyssna.

Ur konservativa bloggröster hör man epitet på ”first lady” som ”Super Nanny” och ”First Lady of Junk Sicence”.

Ska man vara allvarlig är Let’s Move en stor insats för ett problem av epidemisk storlek. Motståndare får sin näring av ett tämligen innehållslöst frihetsbegrepp (”Jag är fri att äta skräp”). Men i värsta fall är det också ett sätt för industrin att köpa goodwill av fru Obama till ett överkomligt pris. Det enda ansvaret som idag kan utkrävas av matindustrin är det som aktieägarna är intresserade av.

Marion Nestle, professor i offentlig hälsa på NYU, berömmer Michelle Obama. Men trots allt är det osäkert vad de stora matproducenterna kommer att göra: ”Vi vet vad de lovat. Matindustrin har en lång historia av att ge löften. Det handlar om vem som håller dem ansvariga. Rikets första dam har ingen lagstiftande makt. Hon har bara moralisk auktoritet.”