President Obama

Republikanerna har gjort vad de är bäst på. Att definiera vad som är amerikanskt och att utmåla alternativen inte bara som oamerikanska, utan som anti-amerikanska. Det började man med dag ett efter att Obama – demokrat, intellektuell och svart – blev landets president.

För tredje valet i rad (2002, 2006 och i år) förlorar sittande parti makten. Inget konstigt med det. Men cyklerna går snabbare och kasten är  mer tvära; demokraternas förlust är rejäl och reell.

Huvudanalysen av maktskiftet i USA är dels att amerikanska väljare är mycket missnöjda med Washington ( i synnerhet med vad kongressen gör), dels att att ekonomin alltjämt är den viktigaste frågan för väljarna. Så säger exempelvis Washington Post. I vallokalsundersökningar svarar 8 av 10 att de är bekymrade över ekonomin – och mer än 4 av 10 säger att deras egen familjs ekonomiska situation har blivit värre sedan Obama blev president.

Vilket säkert är bitter läsning för demokraterna: det finns goda argument som talar för att USA:s ekonomiska situation hade varit betydligt värre om Obama med sitt part inte hade genomfört det omfattande stimulanspaket i början av förra året.

En nyckelförklaring till republikanernas framgång finns att hämta redan från de första dagarna av Obamas arbete i Vita huset. I Jonathan Alters bok ”The Promise: President Obama, Year One” kan man läsa om hur det gick till:

Obamas första dagar i Vita huset.

Republikanerna, under ledning av John Boehner (som nu blir representanthusets talman), bestämde sig tidigt för att helt sonika saga nej. Nej till allt president Obama och demokraterna i kongressen företog sig.

Strategin blev tydlig i arbetet med American Recovery and Reinvestment Act (ARRA), som blev landets lag bara några veckor efter Obama svurit president eden i början av 2009. Det som mer vardagligt kallas ”stimulus plan” – stimulanspaket. Det är inget litet paket.  Det nominella värdet är 787 miljarder dollar. Det finns goda argument, och en bred uppslutning bland ekonomer, för att åtgärderna förhindrade att en recession blev en depression.

Stimulanspaketet var just ett paket av flera olika omfattande lagstiftande åtgärder som klubbades med ett slag. Det var den största skattesänkningen för medelklassen sedan Reagan. Den största infrastruktursatsningen sedan motorvägarna byggdes på 1950-talet. Den största satsningen på utbildningsväsendet sedan Lyndon B. Johnson satsade federala pengar i skolorna. Den största investeringen i vetenskap och medicin på 40 år.

Men allt underkändes av republikanerna. Skattesänkningarna räknades inte; det var inte en sänkning av marginalskatt utan skatteavdrag (utslaget som $17 i månaden). Infrastruktursatsningar var allmosor till fackföreningar, osv.

Efter tre dagar som president kallade Obama till sig republikanska ledare till Vita huset. Han sa att ”Ni kan kan inte bara lyssna till Rush Limbaugh och få saker gjorda”. (Limbaugh hade omedelbart efter valet sagt att han hoppades att Obama skulle misslyckas som president – oamerikanskt om något). Alter sammanfattar Obamas budskap: Republikanerna måste välja mellan att vara ett regeringsdugligt och styrande parti eller bli ett talkshow-parti. De hade redan gjort det valet.

Republikanernas strategi var med Alters ord lika logiskt som cyniskt. ”Om Obama lyckas stabilisera ekonomin med stöd av republikanerna, så skulle han få allt erkännande. Om han misslyckades med deras stöd, så skulle de klandras. Men om han misslyckades utan deras stöd, kunde de säga ’Vad var det vi sa’ till väljarna i mellanårsvalet 2010. Det blev deras strategi för Obamas två första år.”

För Obama stod ett snabbt och kraftfyllt handlande i första rummet – inte eftermäle eller kongressval.  Obama ångrar sig alldeles säkert över att han inte lyckades – eller ens ansträngde sig att sälja in åtgärderna till allmänheten. Kanske trodde han för mycket om sin egen person och kapacitet. Det blev republikanerna, och framförallt Tea Party-rörelsen som fick tolkningsföreträde. Den största insatsen mot fattigdom i USA:s historia blev till plakat om socialism och marxism.

Idag framstår det som den där kranka blekheten i en eftertanke: Det har aldrig räckt att ha ett argument på sin sida i politiken – särskilt inte i USA, ett land med en alldeles unik självvärdering och självbild – om rätt temperament saknas. Det räcker inte med ett löfte om nejsägarna har entusiasmen och plakaten.

Svensk media om valresultatet: DN, SvD, AftonbladetGP.