John Paul Stevens

Högsta domstolens åldersman är själv konservativ, men hyllad av liberaler. Det är en röst från förr som snart lämnar Washington.

I ett flertal intervjuer har John Paul Stevens nu sagt att han tänker lämna sin plats i Högsta domstolen. Frågan är bara exakt när. I Washington Post säger Stevens att hans pension ska ske på ett sätt som är bäst för domstolen. Enligt The Post skulle det innebära ett snart beslut, så att en efterträdare kan ta plats när domstolen återupptar sitt arbete i oktober, efter sommarledigheten.

I New York Times säger Stevens att han kommer att fatta sitt beslut ”mycket snart”. Han älskar fortfarande sitt jobb, men känner samtidigt att åldern börjar ta ut sin rätt. Stevens fyller 90 år senare i april och med 13 års marginal är han äldst i domstolen. I The New Yorker berättar Stevens om hur han skyr det politiska livet i huvudstaden och hellre är i sitt hus i värmen än att närvara på ännu ett State of the Union-tal:

To be honest with you, I’d rather be in Florida than in Washington.

Stevens har alltså i ett flertal intervjuer klargjort att han med all säkerhet kommer att gå i pension den närmsta tiden. Det betyder att president Obama kommer att få utnämna ytterligare en domare till Högsta domstolen. (Förra året bekräftade senaten Obamas utnämning av Sonia Sotomayor.) Med tanke på att domarna utses på livstid är varje vakant plats i Högsta domstolen en möjlighet för en president att för lång tid påverka landets rättskipning – och politiska förutsättningar.

Eftersom USA:s högsta domstol är en författningsdomstol har den relativt sett en större makt jämfört med tex Sveriges högsta domstol. Dess större makt innebär att domstolen utifrån sin tolkning av konstitutionen, grundlagen, kan upphäva lagar som är politiskt beslutade.

Att utnämna en domare innebär att välja en person som kommer att ha livstidslång makt att förklara demokratiskt beslutade lagar som förenliga eller oförenliga med konstitutionen. Det är ett hårt utsatt val. Den politiska processen är särskilt grannlaga i det som idag framstår som ett ställningskrig demokrater och republikaner emellan.

Frånvaron av samarbete, bipartisanship, kommer med all säkerhet bli påtaglig när Stevens efterträdare ska utses. Tiden när enbart yrkesmässiga kvalifikationer bedömdes tycks vara förbi; den tid då Stevens själv utnämndes av president Ford (republikan) och bekräftades av en enhällig senat. Inte en enda senator röstade alltså nej. Enhällighet är otänkbart idag – vem än Obama vill ha på domarbänken.

Mycket står på spel

Högsta domstolen har med sina domslut spelat en avgörande roll för vilka rättigheter och skyldigheter landets medborgare idag har – eller inte har. Det var Högsta domstolen som 1954 förklarade att segregation i offentliga skolor mellan svarta och vita stred mot konstitutionen (fallet Brown). Domslutet blev ett landmärke för medborgarrättsrörelsen och afroamerikaners rättigheter.

Det senaste domslutet som i allra högsta grad har politiska konsekvenser är beslutet att tillämpa privatpersoners grundlagsstadgade yttrandefrihet också på företag. Företag och organisationer har under lång tid inte varit tillåtna att finansiera politiska kampanjer och delta i valrörelser – och enkelt uttryckt är de nu fria att göra så. Beslutet kritiserades med all tydlighet av Obama i hans State of the Union: ”…the Supreme Court reversed a century of law to open the floodgates for special interests.

Obama och demokraterna menar att domstolen skapar orättvisa förutsättningar för vilka röster som kan växa sig starkast i valrörelser. De menar att specialintressen, också utländska intressen, kan komma att dränka det allmännas intressen.

YouTube Preview Image

Några av de nio ser inte helt bekväma ut i situationen. Domstolens ordförande, Roberts, har senare sagt att det var ”besvärande” att Obama valde att rikta kritik mot domstolen i State of the Union.

Ordväxlingen och tonläget bidrar kanske till att Stevens skyndar på sitt beslut. Hans kommande pensionering kan ses i ljuset av en uppjagad politisk kamp mellan en liberal och en mer konservativ agenda för amerikansk identitet. Konflikten finns i allra högsta grad också i Högsta domstolen.

Stevens var en av de fyra domare som inte höll med domstolens majoritet hur yttrandefriheten ska tolkas. Han skrev ett 90 sidor långt utlåtande (”dissenting opinion”) om hur den konservativa majoriteten är ”bakåtsträvande” när de tillåter företag att beblanda sig i politiska valrörelser.

Stevens, med sällskap av de tre andra mer liberala domarna, skrev att domslutet innebär ”ett avvisande av det amerikanska folkets sunda förnuft…som har kämpat mot de särskilda resurser företag har att korrumpera valrörelser…” Ordvalet i minoritetens avvikande mening skvallrar på många sätt om rågången domarna emellan.

Vad står på spel? Jo, var rågången går. Konflikten mellan en liberal och konservativ tolkning av konstitutionen påverkar hur Högsta domstolen tillämpar konstitutionen. I den konflikten och i domstolens dagliga arbete har John Paul Stevens tagit på sig ett aktivt ledarskap för vad som oftast uppfattas som en liberal linje.

Helt krasst bestäms ett domslut av rösträkning. Till de konservativa av de nio räknas ordförande John G.  Roberts, Antonin Scalia, Clarence Thomas & Samuel Alito. Till de liberala räknas Stevens, Ruth Bader Ginsburg, Stepehn Breyer & Sonia Sotomayor. 4-4 innebär att domare Anthony Kennedy oftast är den domare som avgör ett falls utgång. Kennedy är domstolens swing wote och ett liberalt utfall kräver hans bifall (även om han oftast svänger höger).

Som domstolens ålderman och mest seniora domare har Stevens makten och ansvaret att skriva domskälet om ordförande Roberts inte har majoritet för sin konservativa linje. Stevens har framgångsrikt använt sin makt för att bygga koalitioner och säkerställa önskvärd majoritet. I The Washington Post beskrivs Stevens gärning:

His ability to find common ground with the court’s justices in the middle… has led to groundbreaking decisions in favor of gay rights, restrictions on the death penalty, preservation of abortion rights and the establishment of a role for the judiciary in the nation’s terrorism fight.

Stevens arbete associeras med homosexuellas rättigheter, begränsningar för dödsstraff, skydd av aborträttigheter och tillkomsten av en roll för domstolarna i landets terroristbekämpning.

Konkret innebär det till exempel ett beslut som ses som ett landmärke för homosexuellas rättigheter i USA. I fallet Lawrence v. Texas förklarade domstolens majoritet år 2003 att sodomilagar – lagar som kriminaliserar samkönat sex – strider mot konstitutionen. Stevens säkerställde en majoritet genom att ge Kennedy äran att skriva domskälet: ”The liberty protected by the Constitution allows homosexual persons the right to choose to enter upon relationships in the confines of their homes and their own private lives and still retain their dignity as free persons.

När Stevens väl lämnar domstolen ställer det Kennedy och hans swing wote i ett nytt läge. Att Kennedy då blir mest senior av de liberala – om och när han väljer den linjen – kan påverka hans ställningstagande enligt en kommentar i Seattle Times av Walter Dellingers (Clintons Solicitor General). Stevens frånvaro öppnar således för en ny dynamik mellan domarna och ger dem nya roller att ta.

Liberal eller konservativ?

Stevens hyllas av den politiska vänstern. Han ses som en liberal ikon. Ett ytterligare exempel är hur Stevens har lett domstolens motoffensiv mot Bush-administrationens behandling av fångarna på Guantánamo Bay. Stevens förkastande fullständigt  Bush-administrationens juridiska taktik i ”kriget mot terrorn” i en rad rättsfall.

Fångars, eller internerade på Guantánamos rätt till att pröva sin sak i amerikansk domstol säkerställdes av Stevens, som med emfas menar att ”the Executive is bound to comply with the Rule of Law.” Presidenten, verkställande makten, är förpliktigad att upprätthålla rättssäkerhet i landet. Det var inget populärt domslut bland många konservativa.

Men som Jeffrey Toobin påpekar i sin intervju med Stevens är han en inte helt trolig ikon. Snarare är han ett bevis på hur det politiska klimatet har förändrats i landet. Stevens utnämndes av Gerald Ford, en republikansk president och han såg sig själv vid den tiden som republikan. Idag vill Stevens inte svara på om han fortfarande är republikan, vilket kanske är ett tillräckligt svar. Partitillhörighet är dock en sak och rättsfilosofi en annan. I The Post vill han beteckna sin rättsfilosofi som konservativ.

Så, om Stevens själv ser sig som konservativ ur ett filosofiskt perspektiv, men hyllas som liberal av den politiska vänstern, vittnar det om förändringar i samhället. Och inte minst hur Högsta domstolen och dess nio domare påverkas av dessa förändringar. Domstolens arbete och domarnas olika målsättningar är inte desamma som när John Paul Stevens, veteran från andra världskriget, svor sin domared för 35 år sedan.  Jeffrey Toobin drar slutsatsen att Stevens pensionering kommer att leda till en Högsta domstol med ett ökat partipolitiskt inslag.

When Stevens leaves, the Supreme Court will be just another place where Democrats and Republicans fight.

En röst och erfarenhet från förr frånträder. Om det innebär att konturerna av Högsta domstolen blir mer politisk strid än landets högsta rättskipning återstår att se. Om du vill läsa mer om Högsta domstolen inre liv rekommenderar jag Toobins bok The Nine: Inside the secret world of the Supreme Court.

Tänkbara kandidater

Stevens brukar, liksom sina kollegor, sällan låta sig intervjuas. Att han nu talar med flera tidningar – dessutom om sin pensionering – leder så klart  till spekulationer om hans efterträdare. Favoriter (enligt Huffington Post) är bla Elena Kagan (49), U.S. Solicitor General: den jurist som för statsmaktens talan när fall prövas av Högsta domstolen. Diane Wood (59), domare i Chicagos appellationsdomstol. Merrick Garland (57) domare i Washingtons D.C:s appellationsdomstol.

YouTube Preview Image