GuantanamoJag har tidigare skrivit om en kontinuitet i amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik mellan George W. Bush och Obama: om hur Bush under sin andra presidentperiod gjorde sig av med mycket av den neokonservativa ideologin, som präglade administrationen efter 11/9, till förmån för den mer pragmatiska och multilaterala orientering som Obama nu gör till sin retorik.

En jämförelse mellan Bushs och Obamas politik måste särskilt ta hänsyn till konsekvenserna av att republikanerna förlorade kongressvalet stort 2006. Med ett utbrett folkligt motstånd mot Irakkriget och  med demokraterna i majoritetsstyre i kongressen var Bushs handlingsutrymme avsevärt förändrat. Det resulterade i en annan politik och i ett annat persongalleri ansvarigt för utrikes- och säkerhetspolitik.

Här ska jag göra några nedslag i den amerikanska debatten för att visa vilka sorts uppfattningar som finns på det här området. Flera svenska analyser gjordes nyligen av DN.

Cheneys högerperspektiv

Att något förändrades under Bushs åtta år som president indikeras av att företrädare för neokonservatismen ännu idag kritiserar de omprioriteringar som gjordes. Allra mest tongivande bland de neokonservativa, som var ideologerna bakom invasionen av Irak, var – och är – Dick Cheney. Bush har hållit sig undan offentligheten sedan Obama tillträdde. Men den förre vicepresidenten har återkommande, med skarpa ordalag, gett röst åt ett missnöje med rådande säkerhetspolitik. Nästan som en dålig förlorare påstår han att USA med Obama nu är ett mer utsatt land för terrorism.

Ett meningsutbyte i början av året mellan vicepresident Joe Biden och hans företrädare Dick Cheney belyser just kontinuiteten mellan Bush och Obama. Utbytet avslöjar att Cheneys säkerhetspolitiska position – som var inflytelserik under Bushs första presidentperiod -  har kommit att bli en perifer position i förhållande till rådande politik.  Oenigheten mellan vicepresidenterna vittnar om en överlappande säkerhetspolitik mellan Bush och Obama.

Biden och Cheney råkar i luven på varandra apropå juldagens ofullbordade terroristattack ombord ett plan i närheten av Denver. Cheney menade att det var ett bevis på hur Obamas administration misslyckats skydda landet och fortgående äventyrar nationens säkerhet.

Biden menar att nuvarande administration egentligen inte gör någonting som skiljer sig åt från vad Bush gjorde. De federala myndigheterna valde att behandla juldagsbombaren som en brottsling – och inte som en ”fiendekrigare”, vilket Cheney anser att man skulle göra. Lite förenklat kan man att säga det handlar om huruvida man skulle skicka terroristen till Guantanamo eller låta det vanliga rättssystemet pröva fallet.

Bidens försvar mot Cheneys kritik är att också Bush-administrationen behandlade flera terrorister (tagna på amerikansk mark) som brottslingar. Cheneys kritik överensstämmer alltså inte med vad som faktiskt gjordes under Bushs sista år som president. Cheneys fabulerar och hittar på en falsk utgångspunkt i sin jämförelse mellan republikaner och demokrater. Annorlunda uttryckt; hans kritik handlar lika mycket om önskemål som han inte fick gehör för hos Bush de sista åren.

Biden går rakt på sak och frågar sig var Cheney egentligen höll hus de fyra sista åren under den förra administrationen. Ordvalet kan inte dölja att Biden faktiskt anklagar sin företrädare för att ljuga. Cheney påstås revidera historien för att göra sin egen agenda mer trovärdig.

Dick Cheney’s a fine fellow. But he is not entitled to rewrite history without it being challenged. I don’t know where he has been. Where was he the last four years the last administration?

Dick Cheney vicepresident

Biden framställer alltså Cheney som en i förtid avpolletterad maktfaktor. Han fortsätter obevekligt och bedyrar att Obama står för en hård och tuff linje i terrorismbekämpningen. Han säger att “Vi är i krig med Al Qaeda och vi fullföljer det kriget med en kraft som aldrig förr”, och vidare att ”vi har elimerat 12 av deras 20 ledande personer…de är på flykt.”

Biden använder sig av en retorik hämtad från en traditionellt republikansk hårdför säkerhetspolitisk linje: allt som krävs för att besegra fienden ska göras. Inga åtgärder är i princip undantagna. Det gäller att eliminera sina fiender.

För att avvisa Cheneys kritik så argumenterar Biden att det i själva verket finns en kontinuitet mellan administrationerna. Att Obama nu är president innebär inte en ”mjukare” policy; terrorismen bekämpas inte med duvans vingslag utan med hökens klor (för att använda en vanlig metafor).

På den konkreta punkt de är oense (huruvida juldagsbombaren ska ses som en brottsling), så säger Cheney att han föredrar att terroristbekämping bedrivs i ett ramverk av krigsföring  och inte som “brottsbekämpning” – inte som något som kan och ska skötas av det reguljära polis- och domstolsväsendet.

Cheney bekräftar att brottsbekämpning fanns som ramverk under Bushs sista år och säger att “Jag blir mycket nervös och mycket upprörd när det är den dominerande närmelsesättet, som det ibland var i Bush-administrationen…” När det exempelvis gäller den kontroversiella förhörsmetoden ”water-boarding”, som enligt många är otillåten tortyr, säger Cheney att han utan framgång motsatte sig initiativen att sluta med water-boardning. Metoden användes inte längre under Bushs andra mandatperiod.

Läpparnas bekännelse

Från konservativt håll förs det återkommande på tal att Obamas retorik inte överensstämmer med vilken politik han faktiskt för. Kritikerna på högerkanten menar att det snarare är just Cheneys linje som Obama distanserar sig ifrån – vilket mer är en läpparnas bekännelse eftersom den förre vicepresidentens linje inte motsvarar den faktiska politik som Obama ärvde när han tillträdde.

Obama kritiseras för att han med stora ord tar avstånd från hur Bush och den förra administrationen bekämpade terrorism – när han i själva verket låter myndigheterna fortsätta på den redan inslagna väg. Det är en sak att ta sats mot Cheneys idag perifera retorik, och en annan – svårare uppgift – att ge helt nya substantiella svar på hur många dilemman i terrorismbekämpning konkret ska lösas.

Symbolen för diskrepansen mellan retorik och politik, och mellan perifera röster och en bredare opinion i mitten, är Guantanamo: Obama har lovat att det ska stängas. Löftet har visat sig svårt att infria.

Konservativa röster

Flera inflytelserika personer i Bush-administrationen påpekar att det finns fler likheter än skillander mellan Bushs och Obamas säkerhetspolitik. Att använda Cheney som enda källa i en jämförelse blir lätt vilseledande.

I en intervju med holländska NRC säger John Bellinger (som var juridisk rådgivare till Condoleezza Rice) att det absolut finns flera likheter när det gäller terrorismbekämpning. Militärdomstolar (” military commission”) finns kvar. Individer hålls fortfarande fängslade utan rättegång – och Obama har förklarat att han alltjämt önskar ha det som en möjlighet. Obama har medgett att det kommer att finnas ”ett antal individer som inte kan åtalas för sina brott”, vilka är ett så pass stort hot mot USA så att de inte kan släpaps fria. Bellinger drar slutsatsen: “There has been more continuity than change” . De förändringar som skett är mest ”kosmetiska”.

Bush inledde sin presidenttild med en neokonservativ agenda;  med idén om ”det föregripande kriget” som blev till invasionen av Irak. Det är en skillnad mellan Bush och Obama. Men när det gäller Afghanistan skulle Obama alldeles säkert startat krig.

Precis som det fanns oenighet bland Bushs rådgivare finns det idag en oenighet bland nära medarbetare till Obama. Precis som Cheneys linje förlorade sitt inflytande de sista åren har de mer principiellt liberala rösterna inte överröstat den nu rådande  pragmatiska mittenlinjen.

Juan Zarate, som var biträdande nationell säkerhetsrådgivare för terroristbekämpning till Bush, säger att när allt kommer till kritan så finns det inte så stora olikheter mellan Obamas politik och den han fick ta över 2009. I en debatt på PBS fortsätter han och säger:

I think — and I have argued since I left the Bush administration — that we were likely to see fundamental continuity in our counterterrorism policies. And I think, for the most part, that is what we have seen. The problem with that is, that has not matched the political rhetoric and, frankly, the requirements of this administration to appear to have been tacking against the past.

Zarate tar fasta på Obamas behov att peka på en förändring, att visa på ett brott med Bush och föregående administration. Problemet, enligt Zarate, är att Obama både vill ha kakan och äta den. Han vill samtidigt visa sig stark genom att påvisa kontinuitet – så som Biden gjorde som svar på Cheneys kritik – och visa att han är annorlunda.

George Cole, jurudikprofessor på Georgetown University, svarar att den stora skillnaden mellan Bush och Obama är att nuvarande administration vill bedriva terrorismbekämpning inom lagens gränser. Zarate replikerar och säger att invändningen är riktig – om man talar om åren 2002-2003. Bush inrättade Guantanamo, men under sina sista år önskade han stänga det.

I en artikel på Reason instämmer Eli Lake och lägger till att USA förbehåller sig rätten att mörda – och de facto – mördar utländska medborgare i länder som USA formellt inte är i krig med (Jemen, Somalia och Pakistan).

Grunden för denna politik är det beslut Kongressen fattade 14/9 2001, alltså tre dagar efter attackerna mot USA:

The president is authorized to use all necessary and appropriate force against those nations, organizations, or persons he determines planned, authorized, committed, or aided the terrorist attacks that occurred on September 11, 2001, or harbored such organizations or persons, in order to prevent any future acts of international terrorism against the United States by such nations, organizations or persons.

Kongressbeslutet ger alltså presidenten utrymme att använda allt våld som han finner nödvändigt. Lake skriver att precis som Bush menade att beslutet 14/9 gav honom rätt att fängsla, förhöra och döda terrorister över hela världen, så använder sig Obama av detta handlingsutrymme. Det finns en kontinuitet mellan Bush och Obama i så motto att de båda är presidenter som handlar utifrån premisser och regelverk som gavs av 11/9.

De så kallade drönarattackarna, som Obama använder sig av frekvent i Pakistan, kan med andra ord ses som helt legala – även om de av många förkastas som omoraliska. När konservativa kommentatorer säger att Obama är iklädd Bushs kläder, är det inte så konstigt att kritik också riktas från vänsterkanten. När högern känner igen sig i Obama måste något verkligen vara fel med Obamas politik.

Vänsterkritik

Exempel på ett vänsterperspektiv (eller liberalt) finns i Huffington Post. Shayana Kadidal, ”centrum för konstitutionella rättigheter” kritiserar Obama för att han upprätthåller de militära domstolarna som Bush inrättade. Han kallar de för en “katastrof för amerikansk rättvisa” och ett “förräderi av våra grundläggande rättigheter”.

En av organisationen American Civil Liberties Unions chefer har sagt att Obama måhända använder sig av en helt annan retorik än Bush gjorde, men i sltändan ”så finns det inget betydande brott med Bush-administrationens ledande principer”.

Dessa inlägg är bara två exempel på ett missnöje som förefaller öka på vänsterkanten allteftersom tiden går och Obama, i deras ögon, inte levererar en tillräcklig förändring av landets säkerhetspolitik.

Å andra sidan kritiseras Obama av republikaner för att han hycklar; för att han försöker ta hem poänger med sin retorik som inte motsvaras av den faktiskt förda politiken.  Detta är på många sätt del av den gängse republikanska kritiken eller hånet av Obama. De menar att han är bra på att snacka, men inte på så mycket mer.

Det tredje motståndet representeras av Dick Cheney, som menar att allt är fel med demokraternas säkerhetspolitik – och farligt. Det enda som skulle vara säkert för nationen är om Cheney själv fick bestämma utan inblandning av folk som inte förstår sig på hur terrorism ska bekämpas. Det gör nämligen han. Utan Cheney har alla anledning att vara rädda.

Men många skulle numera säga att man har anledning att vara rädd för Cheney. Republikaner såväl som demokrater. Här finns det  på så sätt en samstämmighet och kontinuitet mellan Bush och Obama