Kompromissförslaget som ska se till att homosexuella får tjänstgöra i USA:s försvarsmakt har nu vunnit politiskt gehör. (Läs om förslaget i Don’t ask, Don’t tell.) Representanthuset sa ja till förslaget med 234 röster mot 194. Första steget är därmed avklarat. Nu återstår det för senaten att rösta, vilket sannolikt sker i sommar.

Repeal DADT

Nej-rösterna avlades i stort sett av republikaner: 5 republikaner stödde förslaget och 26 demokrater röstade emot. Inför Memorial Day (en nationell helgdag som firas till minnet av stupade soldater), så uppmanade talmannen Nancy Pelosi sina kollegor att avskaffa Don’t ask, Don’t tell och ”göra Amerika mer amerikanskt” – en retorik som är tydligt riktad till motståndare i kulturkriget.

Komplikationer

Senaten försvarsutskott har samtidigt ställt sig bakom förslaget med 16 röster mot 12. Men med senatens speciella omröstningsregler, som ger en ”filibuster” möjlighet att obstruera beslut som inte har kvalificerad majoritet (60 av 100 röster), finns det ännu utrymme till politisk påverkan och överraskningar. Beroende på vad man anser om lagen som förbjuder öppet homosexuella i försvaret – så finns det ännu en chans eller risk att förbudet kvarstår.

Förslaget (som ger presidenten och försvarsledningen rätt att upphäva Don’t ask, Don’t tell efter att Pentagons utrett frågan och ger sitt OK) är i Kongressen en del av årets försvarsanslag, med många andra frågor att ta hänsyn till. Det innebär tänkbara komplikationer och skenmanövrer. Något som redan har uppmärksammats är att försvarsanslaget som representanthuset har godkänt innehåller anslag till försvarsindustrins nya flygplan F-35. Ett anslag som Obama har lovat att stoppa med sitt veto.

Det största frågetecknet är dock vad enskilda senatorer tror att de måste göra för att hålla fast vid sin post. Ett slående exempel är senatorn John McCain, som har riktat skarp kritik mot förslaget. McCain bedriver just nu en intensiv primärvalskampanj för återigen bli republikanernas förstaval i Arizona. Han utmanas av en rejält konservativ kandidat, vilket gjort att McCain har valt att positionera sig allt mer högerut. Om han tidigare ha varit mer positivt inställd till homosexuella i försvaret, ska ingen längre kunna tvivla på McCain konservativa värderingar.

Kulturkriget mellan liberaler och konservativa.

John McCain insisterar på att Pentagons studie av DADT ska göras klar innan något som helst politiskt initiativ tas. Han har sällskap av cheferna för 4 av 5 försvarsgrenar, som menar att upphävandet av DADT inte bör ske just nu. Med stöd av generalernas brev profilerar sig McCain som ivrig motståndare till att tillåta homosexuella i försvaret. McCain säger att han kommer att göra allt han kan för att ”stödja militären” och ”bekämpa vad som uppenbart är en politisk agenda”.

McCain upprepar därmed en viktig snackis från konservativa rörelser. Det är ju en snackis eller retorik  (en ”talking point”) mer än ett argument – därför att ingen skulle på allvar menar att försvaret inte skulle ha politisk styrning. Försvarets överbefälhavare är trots allt presidenten. Och krig är alltid detsamma som en politisk agenda.

När McCain tillgriper snackisen ”politisk agenda” som om politik står i motsatsförhållande till vilka principer som ska styra krigsmakten är det så klart en alldeles särskild politisk agenda som är ett hot mot alla män och kvinnor i uniform. Det är en liberal agenda som vill ge homosexuella samma rättigheter som heterosexuella, säg att gifta sig och att tjäna sitt land som soldat.

Frågan huruvida homosexuella ska tillåtas i försvaret är starkt associerat med en lång rad andra frågor som är kontroversiella i USA: Familjepolitik, abort och andra medicinsk-etiska frågor som stamcellsforskning och eutanasi, relationen mellan kyrka och stat, rätten att bära bära vapen, positiv särbehandling och hbt-personers rättigheter.

Dessa och andra frågor signalerar moralisk oenighet och kulturella skillnader mellan liberalt respektive konservativt sinande personer i vad som brukar kallas ”kulturkriget” (Culture war”). Det är en kamp både om vad amerikansk kultur är och borde vara. Demokraten Nancy Pelosis citat ovan visar på att bägge sidor i debatten spelar på det ”amerikanska”.

”Politisk agenda” används med andra ord som ett rött skynke som gör det svårt att diskutera sakfrågan på ett sakligt sätt. Snackisen används för att teckna konturen av ett yvigt liberalt framtidsscenario som får bli själva sinnebilden för något oamerikanskt, som helt enkelt skrämmer skiten ur vissa väljare. Mobilisering till valurnorna sker på bekostnad av en politisk debatt i normal samtalston.

Ett exempel på ett stridsrop i kulturkriget kommer från Family Research Council. Den kristet-konservativa organisationen kampanjar nu offensivt för att bevara förbudet mot homosexuella i försvaret. Deras rapport har titeln ”Uppdraget äventyras: Hur Obama-administrationen inkallar militären i kulturkriget”. Obamas stödtrupper har befattningen ”politiskt korrekt”.


Mission  Compromised

kampanjens hemsida utmålar man konsekvenserna av att tillåta öppet homosexuella i försvaret.

Vår militär finns för att kämpa och vinna krig, inte för att ta del i ett radikalt socialt ingenjörsskap. Att tvinga soldater att bo tillsammans med människor som ser dem som sexuella objekt skulle oundvikligen leda till ökad sexuell spänning, sexuella trakasserier, och till och med sexuella övergrepp.

Politikerna håller på med något illasinnat och farligt ”experiment”, som kommer att leda till övergrepp på enskilda soldater. Här har alltså ”politisk agenda” blivit ”socialt ingenjörsskap”. Politikerna lyssnar inte på vad försvaret vill; eller som reklamfilmen försöker sälja in: ”Don’t ask, Don’t listen”.

YouTube Preview Image

Opinionen har vänt; DADT har förlorat stöd.

Men påståendet att upphävandet av DADT är radikalt, att Obama inte lyssnar på folket, stämmer inte. Om John McCain försöker ta konservativa brösttoner för att vinna sitt primärval, så har landet som helhet blivit mer liberalt inställt till homosexuella i uniform.

En klar majoritet (69%) av amerikanerna stödjer möjligheten för homosexuella personer att ta värvning och tjäna försvaret. Även en majoritet av konservativa och republikaner stödjer homosexuellas rättigheter på detta området. Folkopinionen har förändrats sedan lagen beslutades 1993.

Ett tecken på det är generalen och den fd republikanske utrikesministern Colin Powell. När lagen var ny var han den högst rankade militären (chairman of the Joint Chiefs) och han stod då bakom DADT. I en intervju i söndagens This Week sa Powell att det nu är ”fullständigt godtagbart att göra sig av med lagen och principen” – ”Landet har förändrats.

Konservative Powell personifierar alltså en åsiktsförskjutning i USA när det gäller DADT. Drygt 15 års medvetandegörande av homosexuellas rättigheter också i försvaret har fått implikationer Det är tvärtom motståndet som är inmutat på den radikala planhalvan.

Bytet av planhalva, spelbytet, säger något om de politiska förutsättningarna i USA just nu inför höstens kongressval. Det säger särskilt något om tillståndet i det republikanska partiet: För att bli omvald måste en republikansk senator svänga högerut i en sakfråga och fjäska för konservativa i kulturkriget – när landet som helhet i själva verket har blivit mindre konservativ i sakfrågan.