Obamas kandidat till Högsta domstolen – Elena Kagan – fortsätter att väcka konstiga reaktioner. Nu har hon gjort en Björn Ranelid: Hon satt där kortklippt, med sina ben något isär och händerna slängda i knät.

Linda Skugges famösa recension av Ranelids roman Kvinnan är första könet riktade in sig på attribut hos Ranelid, som enligt mången norm är omanliga: ”Han satt där med sitt blonda lockiga hår, helt orörlig i en stel pose. Han var brunbränd, renrakad på armarna, iklädd ett LINNE och läppglans.”

Elena Kagans attribut, stil och kläder, har nu recenserats i förhållande till mången norm för kvinnlighet. Tanken att en en ogift femtioårig kvinna utan barn kan få världen att rämna i sina beståndsdelar dröjer sig kvar. Tanken som först tvingar in Kagan i garderoben och sedan tvingar ut henne som lesbisk – hänger nu upp sig på själva garderoben.

Elena Kagans medelålder. Det andra könets lott.

Det är modeskribenten Robin Givhan på Washington Post som recenserar ”raneliderligt” och hon tar särskilt fasta på den här bilden:

Elena Kagan

Men till och med när Kagan sitter sitter mitt emot senator Amy Klobuchar, som korsar sina ben vid knäna, så behåller Kagan båda sina fötter stadigt på golvet.

Givhans artikel är förbaskat konstig. Det är många formuleringar och vändningar i hennes resonemang som bäst står för sig själva. Här har jag översatt delar av Givhans artikel:

”Huruvida Kagan drar åt vänster eller höger i sin juridiska hållning får de som bevakar domstolen debattera. Men i fråga om stil så är hon oförskräckt konservativ.”

”Kagan är bara 50 år gammal…en riktig yngling i Washington-etablissemanget. Hennes stil gör emellertid att hon ser så mycket äldre ut. Det finns knappast något som kan beskrivas som roligt, busigt eller kreativt med hennes kläder. Det är helt och hållet en medelålders inställning till en garderob – om man envist eller inkorrekt definierar övergångsåldern som början-på-slutet av sexappeal, upprymdhet och livlighet. Kagans version av medelåldern tycks vara fast i det förgångna, tillbaka till när 50-någonting inte betydde Kim Catrall eller Sharon Stone, ”Cougar Town” eller ”Sex and the City.”

”På fotografierna av Kagan när hon sitter och samtalar i olika kongresskontor, så förefaller hon aldrig korsa sina ben. Hennes hållning är iögonfallande därför att så många kvinnor korsar benen när de sitter ner. Människor tenderar att härma varandras kroppsspråk under en konversation, särskilt när de försöker vara förbindliga med varandra. Men till och med när Kagan sitter sitter mitt emot senator Amy Klobuchar, som korsar sina ben vid knäna, så behåller Kagan båda sina fötter stadigt på golvet. Hennes kroppsspråk kommer inte att skrämmas till konformitet.”

”Hon korsar inte heller sina ben vid anklarna, som så många äldre kvinnor gör. I stället sitter Kagan i sina praktiska kjolar, med sina ben något isär, med händerna slängda i knät. Kvinnan och hennes klädsel förefaller fullständigt på kant med varandra. Oavsett kameravinkeln. För en person som är nominerad till Högsta domstolen så börjar vägen till ett utnämnande med dessa teatrala uppvisningar… Ett tillfälle att skärskåda hennes vitsord, men även utseendet, attityden och framtoningen av den arbetssökande. Kagan vet att kamerorna är där. Hon tycks bara inte bry sig.”

”Så säger hennes kläder det alla viskar om? Är hon lesbisk?”

”När det gäller så här personliga saker är det bara personen själv som till syvende och sist kan säga något klargörande. Fastän de flesta nominerade lägger sig vinn om ett klädval som inte skickar några oberäkneliga signaler, så kan det mycket väl vara så att Kagan skulle vara lika glad om hennes kläder sa vad än det är alla vill höra. Men om det inte är så, kommer hon åtminstone förmodas vara pålitlig och lugnande. Gammalmodig och tråkig. Och mycket, mycket klok.”