Elena Kagan nomineras av Obama

Obama har nominerat Elena Kagan till domare i Högsta domstolen. Som Kagans styrka framhöll presidenten särskilt att hon inte bara ser på och närmar sig lagen ”som en intellektuell verksamhet eller som ord på papper”, utan även förstår att lagen ”påverkar vanliga människors liv.” Domaryrket kommer med en makt som påverkar enskilda människors livsöden.

Washington Post skriver att:

Tillsammans med domare Sonia Sotomayor kommer utnämningen av Elena Kagan att representera en förskjutning till en yngre, föränderlig domstol, en som värdesätter erfarenheter utanför rättssalen och som framhäver personligt samröre lika mycket som kunskap om lagen.

Obamas kriterier

Med sin andra nominering (George W. Bush utnämnde två domare under sina åtta år) har president Obama därmed tydliggjort sina kriterier för vem som kvalificerar sig till att sitta bakom Högsta domstolens domarskrank.

När Sonia Sotomayor nominerades för nästan precis ett år sedan sade Obama att en domare måste ha en ”förståelse för hur världen fungerar och hur vanliga människor lever”. En domare i landets högsta juridiska instans måste ha ”common touch”. Det är alltså inte tillräckligt att en domare har en hög formell juridisk kompetens och akademisk kunskap om konstitutionen. Obama söker också efter personliga egenskaper.

John Dickerson skriver i Slate Magazine att det finns två syften med att lyfta fram Kagans kontakt med ”vanligt folk”. För det första tror Obama att ett sådant perspektiv är nödvändigt för att ta sig an och kontra domstolens konservativa linje. För det andra, är det en del av demokraternas valstrategi att framställa sig som partiet som slår vakt om vanligt folks intressen – och framställa republikanerna som storföretags  och särintressens parti.

Dickerson är tveksam om valet av Kagan lyckas uppfylla dessa syften. I synnerhet så är argumentet att hon har kontakt med vanligt folk rätt tveksamt och öppet för kritik.

Elena Kagan, 50 år, är idag U.S. Solicitor General; en av landets högsta juristposter, vilket innebär att hon företräder Vita huset och federala myndigheter i fall som behandlas av Högsta domstolen. Kagans väg till nomineringen har i huvudsak gått via en lysande akademisk karriär. Hon var den första kvinnliga dekanen för Harvard Law School, en av landets mest prestigefyllda institutioner.

På vilket sätt har en så speciell och smal karriär som Kagans underlättat en verklighetsförankring med breda folklager? Om republikaner hittills har försökt påvisa hur Obama och demokraterna är ett ”elitistiskt” parti utan förankring i  den amerikanska vardagen, så kan republikaner hellre beskriva Kagans akademiska karriärprofil som ett elfenbenstorn. Vilket de också redan har gjort.

Kritik

Republikaner var snabba med att karaktärisera henne som en ”out-of-touch elitist”; någon som enligt senatorn John Cornyn (Texas) har ”tillbringat hela sin yrkeskarriär på Harvard Square, i Hyde Park och Washington”.

Området Hyde Park i södra Chicago, nära universitetet och Obamas hemmakvarter, blir till sinnebilden av professorernas sammansvärjning mot ”vanligt folks intressen”. Enligt republikanerna är det Hyde Park – och inte det fria näringslivet (storföretagen) som står i konflikt med den amerikanska drömmen.

Republikanernas kritik mot Kagan har, så här långt, varit avvaktande och rätt vag. Det finns helt enkelt inte så mycket att gå på.

För första gången på 40 år utses nämligen en ledamot av Högsta domstolen som inte tidigare har varit domare. Kagan saknar egentligen helt erfarenhet av rättssalen. Det innebär att det är oklart hur Kagan ställer sig till många av frågorna som manifesterar den kulturella skiljelinjen mellan liberaler och konservativa i USA; så som relationen mellan kyrka och stat, positiv särbehandling, abort och rätten att bära vapen. Till skillnad från domare har hon inte skrivit domskäl som avslöjar hennes tankegångar och ställningstagande i de här kontroversiella frågorna.

De tidigare meriter som mest konkret har använts i en ideologisk kritik av Elena Kagan är ett beslut hon tog som dekan på Harvard Law School. I kommande senatsförhör (det är ju senaten som bekräftar presidentens nominering och utser domare) kommer denna kontrovers alldeles säkert att få stort utrymme.

Kagan bestämde att försvarsmaktens rekryteringsarbete på skolan inte fick ske med hjälp av skolans egen personal och resurser. Skälet till att hon hindrade ett samarbete fullt ut var försvarsmaktens policy ”don’t ask, don’t tell”; alltså regeln att homosexuella endast får ta värvning och tjäna försvaret,så länge de inte är öppet homosexuella. Kagan menade att regeln stred mot skolans antidiskriminerings-policy.

Att inte samarbeta med försvarsmaktens rekrytering är så klart en  kontroversiell linje mitt i  en ”patriotisk” retorik och nationell känsla som ”support our troops”. Även om Kagan bara upprätthöll ett tidigare beslut och försvarsmakten faktiskt fick rekrytera (men utan resurser från skolan), så är hennes agerande upprörande för en del, särskilt med tanke på att allt till syvende och sist handlar  om homosexuellas rättigheter. En brännhet fråga.

När skolans federala anslag till slut villkorades med förutsättningen att skolan fullt ut skulle samarbeta med militärrekryteringen – så skrev Kagan och andra dekaner att policyn ”fråga inte, säg inget” är ”ytterst felaktig – både oklok och orättvis.”

Det här är en given ammunition från högerkanten mot Kagan. Men hennes nomineringen har även kritiserats från liberalt håll. Glenn Greenwald menar att när Obama väljer att ersätta John Paul Stevens med Kagan så är det ett val som ”på ett avgörande sätt skulle rikta domstolen till höger i en lång rad av nyckelfrågor.”

Greenwald kritiserar Obama för hans ”post-ideologiska” inställning, att han försöker rymma och bejaka vissa konservativa åsikter. Bland annat menar Greenwald att Kagan har försvarat en vid (högerriktad) tolkning av presidentens verkställande makt och befogenheter i terroristbekämpning.

Några ord om Kagan

Nu börjar således kampen om att karaktärisera Elena Kagans liv och värv inom juridiken. Det är en kamp mellan partierna och mellan olika intressegrupper: om sakfrågor och om vilket narrativ, vilken berättelse som Kagans nominering ska förstås med. Att hon till slut kommer att bli bekräftad av senaten verkar egentligen ingen ifrågasätta.

Ingen trodde riktigt heller att Obama inte skulle ta tillfället att utnämna en kvinnlig domare: att bli presidenten som såg till att Högsta domstolen för första gängen någonsin har tre kvinnliga domare (av nio).

Förutom att Högsta domstolen får tre kvinnliga domare när Stevens lämnar avgår till sommaren, så blir det för första gången en domstol utan protestant. Kagan är judinna, vilket innebär en domarbänk med tre judar och sex katoliker. Ännu ingen ateist.

Elena Kagan förändrar inte domstolens ideologiska orientering. Balansen mellan konservativa och liberala förändras inte. Men med sina 50 år kommer hon att vara en bestående liberal röst. Obama ersätter inte bara en liberal mot en annan liberal, han ersätter en gammal mot en yngre. (Läs mer här om domare Stevens, som Kagan ska ersätta, i Liberal ikon lämnar Högsta domstolen. Snart.)

Alan M. Dershowitz, juridikprofessor på Harvard Law School menar att ”Elena Kagan kommer att hjälpa till att minska rådande polarisering i domstolen och stärka den icke-ideologiska mitten. Hon vet hur man kompromissar för att uppnå pragmatiska resultat.”

Jeffrey Toobin, fd klasskamrat på Harvard med Kagan, kallar henne för en ”konsensusbyggare” och en ”Demokrat med stort D”.

UPPDATERAD 7 augusti 2010: Senaten bekräftade 5:e augusti Elena Kagans nominering till Högsta domstolens. Med röstsiffrorna 63 mot 37 blev Kagan domstolens 112:e – och fjärde kvinnliga – domare. (Fem republikaner röstade för henne och en demokrat emot; läs NPR:s analys av omröstningen.) Dagen efter svors Kagan in som