Texas Death Chamber

I fjol (2209) avrättades 52 människor i USA. Det finns mycket att säga om dödsstraffet i allmänhet och dess amerikanska historia i synnerhet. Här vill jag uppmärksamma ett tydligt ställningstagande som en av USA:s mest prominenta domare gjorde i dagarna.

Det är domare John Paul Stevens, nypensionerad från Högsta domstolen (han efterträddes i somras av Elena Kagan), som nu definitivt tar bladet från munnen på ett sätt han inte kunde som aktiv domare. Stevens skriver en lång och redan uppmärksammad recension i New York Review of Books, i vilken han också utvecklar sina egna argument för dödsstraffets avskaffande.

Recensionen gäller David Garlands nya bok ”Peculiar Institution: America’s Death Penalty in an Age of Abolition”. Garland, sociologiprofessor på NYU, jämför europeiska och amerikanska närmelsesätt till dödsstraffet. En av bokens slutsatser är att den amerikanska entusiasmen för dödsstraffet kan tillskrivas lokala förutsättningar för politisk verksamhet och kulturell fascination över våld och död.

I recensionen förklarar Stevens också varför han har bytt ståndpunkt. Bara ett halvår efter att han tillträtt landets högsta domartjänst 1976 röstade Stevens nämligen för att återinföra dödsstraffet efter ett fyra år långt moratorium. Han skrev då att med ”rätt procedurer så är det möjligt att tillförsäkra sig om en opartisk, rationell och konsekvent påförande av dödsstraff under lagen”. För två år sedan ändrade han definitivt uppfattning.

I ett domskäl skrev Stevens att dödsstraffet representerar “det poänglösa och onödiga utsläckandet av liv med endast marginella bidrag för varje urskiljbart socialt eller offentligt syfte.

När John Paul Stevens nu tydligt tar avstånd från dödsstraffet är det lika mycket ett tecken på att mycket tankegods i Högsta domstolen med åren fått en ökad konservativ barlast. Med Stevens egna ord handlar det om ”rättslig aktivism”, ett epitet som normalt används som ett skällsord mot liberala personer som säger att konstitutionen måste tolkas. Konservativa Antonin Scalia skulle säga just det om sin förre kollega i Högsta domstolen.

Stevens har också intervjuats i ”60 Minutes” där han konfronteras med ett citat av Scalia: ”Vill du ha ett rättmätigt dödsstraff? Du mördar – du dödas. Det är rättmätigt!” Ordknappt, nästan som en underdrift, svarar Stevens att ”det är ETT sätt att se på det.” Kolla intervjun här (CBS).

Replikskiftet skvallrar om en förskjutning som har skett de senaste årtionden till en mer konservativt orienterad domarbänk – och en ökad polarisering med liberala i Högsta domstolen.

I sin recension av Garlans bok ger Stevens en mycket läsvärd historisk översikt om hur Högsta domstolen har sett på dödsstraffet och hur man har agerat för att bejaka eller beskära delstaternas olika praxis att tillämpa straffet. Man ska komma ihåg att dödsstraffet i USA framförallt är olika delstaters straffrätt. Lokalt och regionalt samspel mellan politik och kultur, mellan folkvalda domare och väljare, har satt det amerikanska dödsstraffet i så olika sammanhang som Michigans abolitionistiska rörelse som ledde till det ”banbrytande beslutet” år 1846 att göra sig av med dödsstraffet  – och den ”arketypiska skådeplatsen för lynchningar i Södern”.

Argument mot dödsstraffet.

Här ger jag ett längre översatt citat som sammanfattar Stevens argumentation kring dödsstraffet i USA:

“Död skiljer sig i sin natur från andra amerikanska straff: Sett ur den åtalades perspektiv skiljer det sig både i dess hårdhet och slutgiltighet. Sett ur samhällets perspektiv skiljer sig handlingen att en suverän stat tar livet av en medborgare också drastiskt åt från varje annan legitim statlig handling. Det är av livsviktig betydelse för den svarande och för samhället att varje beslut att påföra dödsstraffet är, och förefaller vara, grundat på förnuft hellre än nyckfullhet och emotioner.”

Stevens skriver vidare att detta inte bara gäller för enskilda fall, utan också för juridiska beslut som auktoriserar dödsstraff. Han anger fem olika intressen som påverkar dödsstraffets legitimitet:

”För att vara rimligt måste ett lagstiftat påläggande av berättigad död ha sin grund i fördelar för åtminstone en av fem grupper av personer som påverkas av dödsstraff:

Först finns, så klart, offren. Per definition är mordoffer inte längre i liv och har därmed inga kvarvarande intressen.

För det andra finns de efterlevande – familj och nära vänner som ofta lider av enorm sorg och påtagliga förluster. Skadan för denna grupp är omätbar; men att straffa den åtalade kan inte reparera eller adekvat kompensera någon efterlevandes förlust. En avrättning kan skänka hämnd och terapeutiska fördelar. Men hur viktigt det än må vara, kan det inte ensamt rättfärdiga dödsdomar. Vi avrättar inte, när allt kommer omkring, rattfulla förare som orsakar olyckor med dödlig utgång.

För det tredje finns deltagare i den juridiska processen som slutar i avrättning – kriminalpoliser, åklagare, vittnen, domare, jurymedlemmar, försvarsadvokater, utredare, medlemmar i benådningsnämnder, och de medicinskt tränade personer som utför avrättningsprocessen… Emedan stöd för dödsstraffet vinner röster för några valda befattningshavare, måste alla deltagare i processen inse den monumentala kostnaden som dödsstraff lägger på rättssystemet. De finansiella kostnaderna …är uppenbara, sällan omnämnt är effekten på den samvetsgranna jurymedlemmen, som förpliktigas att fatta beslut om liv eller död trots kvardröjande tvivel om den åtalades skuld.

Den fjärde kategorin består av allmänheten. Om Garlands omfattande analys är riktig – att de primära offentliga vinsterna med dödsstraffet är ‘politiskt utbyte och kulturell konsumtion‘ – och så länge gottgörelsen av livstids fängelse utan möjlighet av villkorlig frigivning är tillgänglig, så skänker de partipolitiska och kulturella hänsynen sorgligt inadekvata berättiganden för att överlämna någon till döden.

För det femte, så klart, finns gruppen av tusentals dödsdömda interner som tillbringar år i solitärt förvar i väntan på deras avrättning. Många av dem har ångrat sig och gjort positiva bidrag till samhället. Slutgiltigheten med en avrättning gör alltid slut på den möjligheten. Vad viktigare är, slutgiltigheten inkluderar också risken att delstaten kanske överlämnar en oskyldig person till döden.”

- Läs mer om tudelningen mellan liberala och konservativa domare i mitt tidigare inlägg om Stevens som ”liberal ikon”. Läs mer om dödsstraffet i USA i DNSvD, och i DN.