Gränsen mellan USA och Mexiko

Förste juli höll president Obama ett längre tal om en ”omfattande reform av immigration” i USA. Gång på gång nämnde han att ordningen för landets immigration är sönderslaget: ”In sum, the system is broken”. Ordet ”broken” är nyckelbegreppet och nämndes 6 gånger i talet.

Obama lyckades dock inte helt förklara vad som i detalj är en bättre ordning för USA:s immigration – ännu mindre övertyga alla reformförespråkare i sin egen väljarkår om hur och framförallt när ordningen ska förändras. Talet möttes av omedelbar besvikelse från flera ombud för intressegrupper bland latinos.  På bloggar var talet en ”en cynisk förolämpning” och något man lika gärna kunde ha förbisett.

Reform är ett moraliskt påbud.

Alla vet att immigrationen inte funkar i USA. Ungefär 11 miljoner människor befinner sig i landet olagligt. Samtidigt är det krångligt och dyrt (juridisk hjälp är oumbärlig) att immigrera legalt till USA. Alla vet också att det är långt till en reform.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg så kännetecknas immigrationsfrågan av mycket politisk positionering och röstfiske inför höstens kongressval. Viljan till en uppgörelse över partigränsen förefaller svag. Det får Obama att säga att en reform inte är bara är politiskt och ekonomiskt nödvändigt, en ny immigrationspolitik är även ett ”moraliskt påbud”.

Lite förenklat kan man säga att republikaner vill se en bättre bevakning av landets gränser, särskilt gränsen mot Mexiko. Man pratar om att ”säkra gränsen” och en ökad polisiär insats mot de individer som befinner sig olagligt i landet. Den kontroversiella lagen i Arizona är ett exempel på detta: polisen ska kontrollera en persons ID om det finns en ”skälig misstanke” att han eller hon är en illegal invandrare.

Demokrater och liberaler har protesterat mot Arizonas lag, som de menar riskerar att leda till  godtycklighet och rasism. De brukar i allmänhet prata mer om hur illegala invandrare ska kunna bli medborgare, än de pratar om säkra gränser och deportering. Det som demokrater och Obama kallar ”en väg till medborgarskap” är ett rött skynke för många republikaner, som å sin sida kallar det en oacceptabel ”amnesti” för kriminella.

Politiken befinner sig i ett inaktivt limbo mellan ”väg till medborgarskap” och ”amnesti”. Någon reform ses inte till på den politiska horisonten.

Det senaste reformförsöket gjordes 2007 av förre presidenten, George W. Bush. Men han lyckades inte få tillräckligt stöd av sitt i eget parti i kongressen. Inte heller nu förefaller det finnas tillräckligt stöd i kongressen. Obamas tal till trots finns inte någon reform på den omedelbara politiska agendan i Washington. Men i och med Arizonas beslut  aktualiserades immigration på ett akut sätt, som gjorde att Obama knappast kunde vänta  med att ta sig an frågan.

Det är just detta limbo – och bristen på majoritet i kongressen – som Obama mest av allt sköt in sig på i sitt tal. Som utgångspunkt för reform finns ett lagförslag av bland andra Harry Reid (Nevada), demokraternas ledare i senaten. Obama lyfte fram samma trepunktsprogram som i förslaget: Bättre bevakning av gränserna, strängare påföljder och en mer aktiv beivran av företag som har illegal arbetskraft, samt en ”väg till medborgarskap”. Prioriteringen är i nämnd ordning; gränserna måste alltså först ”säkras” före en möjlighet kan öppnas för illegala invandrare att bli medborgare genom att göra ekonomiskt rätt för sig.

Obama betonade därför noga att det finns ”fler kängor på marken” på gränsen mellan USA och Mexiko än någonsin förr. Det är viktigt för demokraterna att kunna visa att man inte eftersätter gränssäkerheten för att vara trovärdiga för en större majoritet och kunna få konservativa med sig. Obama har redan sänt ytterligare 1200 soldater till gränsen mot Mexiko och han har därmed militariserat gränsövervakningen. Men antalet soldater är alltid otillräckligt i en överbudspolitik; Arizonas senator John McCain har krävt 6000 soldater till sin delstat.

Insikten att en militarisering, murar och taggtråd alltid kommer att vara praktiskt och politiskt otillräckligt för att förhindra illegal immigration (särskilt för den 320 mil långa södra gränsen), leder Obama till förhandlingsbordet och en kompromiss mellan ett tillåtande och ett hårdfört närmelsesätt.

”Vi måste hitta en kompromiss mellan total amnesti och deportering, det ena är inte politiskt möjligt och det andra är inte praktiskt möjligt…När vi väl har kommit över dessa ytterligheter i debatten, så blir det möjligt att närma oss frågan med ett sunt förnuft som speglar vårt arv och våra värden.”

Men att ge medborgarskap på ett bräde till alla 11 miljoner personer som befinner sig i USA olagligt är det egentligen ingen som förespråkar, lika lite som att kasta ut alla. Det politiska manöverutrymmet – förutsättningarna för en kompromiss mellan republikaner och demokrater – är med andra ord trängre och snårigare än ytterligheter som amnesti och deportering. Det är mycket oklart vad som skulle vara en propplösare i debatten om immigration. Att vädja till sunt förnuft brukar sällan vara tillräckligt i en politisk debatt.

Varför höll då Obama talet när det är svårt att se någon omedelbar handling i kongressen? Varför prata om reform utan att ha den propplösande kompromissen färdigblandad? Svaret kan ges tvådelat: dels handlar det om ideologisk övertygelse och personlighet, dels handlar det om valårscynism. Av de som stödjer Obama lyfter vissa fram övertygelsen och ger honom beröm, medan andra bara ser politisk taktik och kritiserar presidenten.

Mer politisk taktik än handling?

Formuleringar så som ”Det är det konstanta flödet av immigranter som har hjälpt till att göra Amerika till vad det är” och ”ett oavbrutet flöde av hårt arbetande och begåvade människor har gjort Amerika till motorn i den globala ekonomin och till hoppets ledstjärna runtom världen” uttrycker alldeles säkert Obamas personliga övertygelse. Han menar vad han säger. Hans ideologi värdesätter invandring och sätter tilltro till landets alla minoriteter.

Om talet får en liberal organisation att säga att Obama ”djärvt visade” att han inte överger reformlöftet, så räcker det inte för att beveka många betydligt mer otåliga liberaler.

I somliga öron blir formuleringarna klyschor när de inte åtföljs av handling och resultat. Obama kritiseras för att säga fler vältaliga fraser än han säger något om en konkret handlingsplan. Vad består ”fixandet” av?

Som Susan Page på USA Today påpekar är det för många är väsentligt också vad Obama inte sa något om. Han sa inget om en tidsplan. Han lovade inte att en reform kommer att ske i år. Vad han framförallt gjorde var att bedyra sin övertygelse som en försäkran till sina anhängare att frågan inte är bortglömd.

Men många hade alltså önskat sig något mer än ett bedyrande. Hos många latinos finns det ett skriande och uppdämt behov av att etablissemanget i Washington verkligen handlar och inte bara snackar. Redan någon vecka efter att Obama valdes till president började påtryckningar göras av latinos för att han skulle infria sitt vallöfte om en immigrationsreform.

När Politics Daily skriver att ”under den kraftfulla retoriken och det genuina engagemanget så fanns det lite av nyheter”, så är det bristen på nya besked från presidenten som kritiker riktar in sig på hellre än det genuina engagemanget. När Obama upprepar sitt engagemanget och sin övertygelse ”endast med ord” väcker det otålighet hellre än tillfredsställelse hos reformivrare.

Den spanskspråkiga tidningen El Diario la Prensa skriver på ledarplats att talet var ”rimligt i alla dess delar, men oförmöget att förändra immigrationsordningens realitet”. Vidare skriver tidningen att många invandrare minns Obamas löfte att åstadkomma en reform under sitt första ämbetsår – och att ”många hade hoppats på något mer än en historielektion om vad man har upplevt i egen hög person”.

Konservativa grupperingar av mexikanska immigranter sa att ”Latinos ska inte låta sig luras och föras bakom ljuset av den högtflygande retoriken som har ersatt meningsfullt handlande i immigrationsfrågan”. Budskapet till Obama är att ha inte ska ta för givet att latinos röstar på demokraterna.

Och det är just rösterna från Latinos/Hispanics som många menar att Obamas tal främst handlande om. Inför höstens kongressval gäller det att motivera dessa väljare att lägga rösten på demokraterna – trots att någon reform av immigrationsordningen ännu inte har skett, vilket för många är den viktigaste frågan. Det var tack vare hispanics som Obama vann presidentvalet i delstater som Florida, New Mexico och Nevada, vilka Bush vann 2004.

I talet så framhöll därför Obama med eftertryck att reformer hålls tillbaka av politiska konster och ”käbbel mellan särintressen”. I klartext innebär det att han klandrar republikanerna för att inte medverka till en kompromiss. Som Atlantic skriver handlade talet till stor del om ”tecken, signaler och sympati”. Obama vill att ”reformivrare ska veta att det är republikanerna som är ansvariga för att sätta hinder i vägen, inte han”.

Svaret är alltså tvådelat till varför Obama höll talet: dels handlade det om övertygelse och att ingjuta mod hos anhängare, dels att klandra sina politiska motståndare för ensidighet och obstruktion.

Med typisk Obama-retorik avslutas talet med att det är hög tid att se bortom politisk kortsiktighet och handla som amerikaner för landets bästa, inte som demokrater och republikaner. Det som är typiskt för Obama – och är det sätt på vilket båda reaktionerna handlar om hans personlighet – är att han rätt skickligt är pragmatiker och idealist på en och samma gång.

En del blir tillfreds och känner med tillförsikt att reform bäst kommer ur ett sådant anslag. Det är idealisterna, som tror att politik har sin grund i något som inte kan mätas i nytta. Andra skruvar på sig och ser retoriken mer som en nödvändig pamflett för att demokraterna ska behålla sin majoritet och Obama köpa lite tid till sitt vallöfte. Det är pragmatikerna som inte behöver så mycket av breda penseldrag för att stifta en lag.

Men jag tror att vi kan ställa politik åt sidan och äntligen få en förklarlig immigrationsordning. Jag tror att vi kan vädja, inte till människors rädslor, utan till deras hopp, till deras högsta ideal, därför det är sådana vi är som amerikaner. Det har varit inskrivit i vårt nationssigill sedan vi tillkännagav vår självständighet.  “E pluribus unum.” (”Av många, en.”)

Att republikaner suckar av Obamas vädjande är givet och något han har råd med. Om många latinos suckar kan det bli kostbart.

Obamas tal:

YouTube Preview Image