Anti-intellectualism in American LifeHur kommer det sig att presidentkandidaten Rick Santorum kallar Obama ”snobb” för att han vill ”att alla ska gå på universitet”? Varför jublar debattpubliken till Newt Gingrichs tirader mot ”elitmedia”? Republikanerna Santorum och Gingrich använder sig av en folklig misstro mot en intellektuell samhällsklass. Kandidaterna härmar amerikansk anti-intellektualism.

Debatten och argumentationen i amerikansk politik kan uppfattas som förenklad, nästintill förklenande. Amerikansk politik är andefattig, i bland handlingskraftig, alltid händelserik.

Tveklöst är amerikansk politik kulturellt betingad på ett sätt gör som gör den svårbegriplig ur ett svenskt perspektiv. Ett sätt att närma sig en ökad förståelse är just genom fenomenet anti-intellektualism.

Richard Hofstadter.

En intressant bok om den amerikanska politikens kulturella betingelser är ”Anti-Intellectualism in American Life” av historikern Richard Hofstadter (1916-1970), professor vid Columbia University.

Hofstadters bok publicerades 1962, men den har i allra högsta grad relevans ännu idag. Boken tar sin utgångspunkt i det politiska klimatet i USA på 1950-talet. Det var ett synnerligen ogynnsamt klimat på grund av den republikanske senatorn Joseph McCarthys jakt på inhemska kommunister. Det kalla kriget innebar ett reellt hot mot USA:s nationella säkerhet, men idag är det uppenbart att McCarthys kommunistjakt mer liknade en inkvisition av oliktänkande, än en legitim verksamhet för att främja nationens säkerhet.

1950-talets McCarthyism var ett exempel på anti-intellektualism. Hofstadter beskriver en minsta gemensam nämnare för fenomenet som en ”ovilja och misstanke mot intellektets livlighet och mot dem som anses representera det livet..”

Utmärkande för en anti-intellektuell kultur är en motvillighet att bejaka konsekvenserna av en värld stadd i förändring. Hofstadter menar att amerikansk anti-intellektualism är en långvarig revolt mot modernitet.

McCarthyismens verkliga funktion var, enligt Hofstadter, inte att avslöja spioner, utan att kanalisera bitterhet och frustration. Aggets ursprung var inte kommunisthotet, utan ett uppdämt hat på högersidan mot president Franklin D. Roosevelt och hans omfattande samhällsreformer; New Deal.

Sanningen är att den högervridne är i stort behov av sin kommunist, och är patetiskt motvillig att släppa taget om honom.

Ett sätt att förstå hans idé är att personer med en reaktionär högerideologi tacksamt tar emot hotbilder mot nationens säkerhet och cementerar dem till nidbilder av en oönskad samhällsförändring.

Amerikansk anti-intellektualism är äldre än 1950-talets McCarthyism. Kulturen har sina rötter i ett USA som fram till världskrigen var ett isolationistiskt småstadssamhälle. Hofstadters syn är att Amerikas inland befolkas av människor som oftast är ”fundamentalister när det gäller religion, fördomsfulla mot immigranter, isolationister i utrikespolitik och ekonomiskt konservativa”.

Många amerikaner har känt sig konfronterade av moderniteten – och känner så fortfarande. Den protestantiska, individualistiska kulturen mötte Darwinism, Freudianism, Marxism och Keynesianism. Traditionella småstadsnormer mötte urbanisering, relativism, jämlikhetsideal och ett massmedialt sexutbud.

Utbildade, politiskt intellektuella och offentligt verksamma personer är i stor uträckning oförstående för den här populistiska misstron mot olika aspekter av modernitet. Hofstadters poäng är att man inte full ut inser  den essentiellt teologiska oron som underligger konfrontationen mellan en traditionell, respektive en modern världsbild. Det handlar om en oförståelse utifrån ett sekulärt perspektiv.

Hofstadter skriver att så länge sekularism var en sak för samhällseliten kunde religiösa strunta i den. Men när det utvecklas en ”masskultur” blir den första konsekvensen för religiösa att man stöts med ”finkulturen”: masskulturen och samhället har blivit liberaliserat och moderniserat.

Religionens betydelse för anti-intellektualism.

Religion är för många en seren föreställning. Religion handlar om inre personlig frid. För andra är religion ett socialt patos, ett trosvisst arbete för ökad rättvisa i världen. Men för stridbara själar är det en källa för fientligheter och agg. För dessa evangelikala (och katolska) själar är modernitet helt och hållet ett stridsrop.

Enligt Hofstadter är amerikansk demokrati associerad med uppfattningen att den medfödda, den intuitiva visheten är överlägsen den skolade och sofistikerade visheten hos den bildade samhällsklassen. Hofstadter menar att den egalitära demokratin har sina historiska rötter i amerikansk religionshistoria.

I amerikansk kultur finns det ett tydligt samband mellan demokrati och den egalitära föreställningen att varje medborgare är kvalificerad till politiskt ledarskap. Föreställningen är mer pregnant än demokrati definierad som folkstyre. I den egalitära föreställningen finns det en inneboende misstro mot en politiskt verksam elit, som verkar på bekostnad (både bildligt och bokstavligt) av allmänhetens inflytande.

Evangelikala avvisade kristendom som en inlärd religion och ett formellt förordnat prästerskap. I stället för ett tränat ledarskap framhöll evangelikala den vanliga människans praktiska sinne och hennes direkta tillgång till sanningen (och Gud).

Man litar inte på experter och avskyr centralisering. Man ser inget värde i en utbildad klass i det offentligas tjänst. (Denna uttalade konflikt kan man följa bakåt åtminstone till presidentvalet 1828, när Andrew Jackson vann med en bekymmersfri populistisk politik över sittande John Quincy Adams .)

Anti-intellektualism är baserad i landets demokratiska institutioner och dess egalitära grundtankar. Den intellektuella klassen, oavsett om den åtnjuter en elits privilegier,  är av nödvändighet en elit i sitt tänkande och i sin funktion.

Den evangelikala trosbekännelsen blev, enligt Hofstadter, i sin mest extrema syn på demokrati en sorts ”militant populistisk anti-intellektualism”. Demokratin finns i medfödd intuition, handlingsförmåga och personligt ansvar. Inga mellanhänder. Varken till Gud eller till den amerikanska drömmen.

Politisk intelligens som den yttrar sig i en demokrati har odlat ett sätt att ta sig an fakta och strategier. Hofstadter skriver att en sådan politiker godtar konflikt som en central och varaktig verklighet och förstår samhället som en sorts jämvikt av olika kompromisser. Hon skyr slutgiltiga uppgörelser, och inser att förkrossande partisegrar är ouppnåeliga. I en demokratisk bildning är nyanser viktiga: politikerns orientering är en relativistisk och skeptisk -  men samtidigt humanistisk i sin grundval.

Den populistiskt sinnade demokratin har odlat en helt annan uppsättning dygder. Med sina evangelikala rötter, menar Hofstadter att amerikansk populistisk demokrati har fått en fundamentalistisk framtoning.

I USA har det skett en symbios mellan religiös och nationalistisk – ”amerikansk”  – fundamentalism. Symbiosen kännetecknas av personer med något Hofstadter benämner en ”hundraprocentsmentalitet”: personer med ”ett förstånd fullständigt övertygat om hela sviten av förhärskande inskränkthet hos allmänheten och som har föresatt sig att ingen har rätten att utmana dem.”

En ”hundraprocentare” tillåter inga tvetydigheter, inga undanflykter, inga reservationer och ingen kritik.

Religiös och ”amerikansk” fundamentalism.

Evangelikal fundamentalism har i sig självt blivit sekulariserat och antagit en pseudo-politisk skepnad. Den moderna världen har trängt undan religionen från samhällsinflytande, men i politiken har man skapat sig en ny arena. Den religiösa fundamentalisten har hitta nya inflytelserika att liera sig med bland andra hundraprocentare.

Hofstadter menar alltså att det finns personer med ett sinnelag som betraktar världen med hundraprocentig säkerhet. Personer med ett sådan världsbild tenderar att känna sig hotad av två sammanhängande fenomen; dels modernitet (som innebär komplexitet), dels en riktning för demokratin bort från egalitära ideal till en pragmatisk (och byråkratisk) verklighet

Hundraprocentare finns i alla kulturer. Det utmärkande för amerikansk kultur är religionens alltjämt framskjutna plats i samspelet mellan oviljan för modernitet och trängtan efter egalitarism.

I USA har evangelikala fundamentalister skapat sig politiskt inflytande tillsammans med rika män, isolationister, militanta nationalister, katolska fundamentalister, och reaktionära i sydstaterna harmsna över kampen mot segregation.

Fundamentalisten är essentiellt en dualist; han ser på världen som en arena för konflikt mellan absolut gott och absolut ont…Den verkliga världens problem transformeras sålunda till en andlig armaggedon. Vardagliga händelser får karaktären av ”allegoriska illustrationer” i en kamp mellan absolut ont och absolut gott.

Empiriska bevis och slutsatser väger lätt i fundamentalistens våg. Hofstadter skriver att fundamentalisten lever i en värld av slutgiltiga moraliska och andliga värden, som för henne har en oändligt större verklighet än världslig politik. Han är inte rädd för intellektuella som en hjärntrust. Hon är rädd för att världen som han tror på ska kollapsa.

Amerikansk politik präglas av klyftan mellan den intellektuella och den mer populistiska synen på demokrati. Under vissa perioder har de närmat sig varandra. Efter depressionen på 1930-talet blev New Deal ett framgångsrikt samarbete mellan politiskt intellektuella och folket.

När jag läser Hofstadter är det slående i vilken stor utsträckning hans analys kan användas i dagens amerikanska politik. Den partipolitiska polariseringen paralyserar kongressen. Tea Party samlar illvilliga känslor mot Obama, som påminner om McCartyismens behov av kommunister.

Men en skillnad finns. Trots den största ekonomiska tillbakagången för USA, sedan depressionen, har vi idag inte sett något närmande mellan populism och intellektualism som skedde under New Deal.

I anti-intellektualismen finns en förklaring till varför Mitt Romney har problem med evangelikala väljare i de republikanska primärvalen. Att han är mormon har nog mindre betydelse. Ett större problem är att Romney (liksom presidenterna Bush) kommer från en samhällselit, en amerikansk patricierfamilj. Han framstår inte som tillräckligt arg. Mitt Romney har aldrig varit rädd eller orolig för att världen – den absoluta barriären mellan det onda och det goda – ska kollapsa.

Med en svart president är många fundamentalister mycket, mycket oroliga att världen är på god väg att kollapsa. Därav ett vanligt högermotto i årets val: ”Restore America”.