Det kanske inte är den mest rafflande rubriken. Men med hjälp av några isolinjer går det att få politisk historia lite mer vardagsspännande. Åtminstone visualiserad på lite mer än en minut.

David B. Sparks, doktorand i statsvetenskap på Duke University, har gjort ”Isarithmic History of the Two-Party Vote.” Med linjär interpolation åskådliggör han skiftningar i väljarkåren mellan demokraterna och republikanerna mellan de olika amerikanska presidentvalen.

Ät det något man vet som svensk om USA:s politik (och vad som skiljer det åt från det svenska) så är det väl att det är ett tvåpartisystem. USA styrs av demokrater och/eller republikaner. USA:s delstater är antingen blåa eller röda; demokratiskt blåa eller republikanskt röda.

Från början, från att konstitutionen antogs år 1789, fanns det inga egentliga partier. George Washington var USA:s president. Punkt. Men under Washingtons tid skedde en (ofrånkomlig) rivalisering bland de övriga av ”nationens fäder” som sedan skulle ta plats i Vita huset: John Adams och Thomas Jefferson. Att bilda politiska partier för att vinna presidentposten blev ett faktum.

Under 1800-talet växte tvåpartisystemet fram som det nu uppbärs av det demokratiska, respektive det republikanska partiet (”GOP; Grand Old Party)”. Andrew Jackson blev demokraternas första president 1828 och Abraham Lincoln republikanernas år 1860.

Sedan dess har inget annat parti på allvar haft chans på presidentämbetet (även om ”tredje kandidater” finns och ibland har påverkat valutgången, som Ross Perot gjorde 1992). Men mellan sig har väljarstödet till de stora partierna skiftat stort över tid – både till antal röster och till regional eller delstatlig identitet.

Tvåpartisystemet är stabilt, men det innebär inte att  den politiska kartan i USA är stabil:

YouTube Preview Image

Rött är alltså republikansk majoritet och blått är det demokratiska partiets färg. I Sparks karta är några historiska skeenden tydliga.

För det första är kartorna för 1924 och 2004 nästan varandras motsatser. Tiden däremellan sker ett skifte från ett demokratiskt till ett republikanskt Södern. För det andra går landet från en skenbar uppdelning i öst och väst till samtidens politiska uppdelning mellan kust och det centrala inlandet, vilket är en tämligen stabil indelning.

Det också tydligt vilket stort stöd demokraten Franklin D. Roosevelt (1882-1945) hade. FDR var president från 1933 fram till sin död några veckor före andra världskrigets slut. Under hans tid var USA ett blått land med en populär ”New Deal-liberalism”.

Den blåa dominansen upprepas kort igen vid presidentvalet 1964, då 44 delstater valde Lyndon B. Johnson (året efter mordet på John F. Kennedy). Sedan följde en stor dominans för ideologisk ideologisk konservatism (i USA ofta kallad ”movement conservatism”) in på 70- och 80-talen. USA blev ett mer rött land.

Som Sparks skriver är det som brukar kallas ”politics as ususal” i själva verket i ständig förändring, ibland med abrupta skiftningar. ”Den amerikanska politikens landskap utvecklas konstant när medlemmar i de två stora partierna kämpar om ledarställning i väljarkåren.”