skatterEkonomi och skattepolitik kommer tveklöst vara en viktig fråga i höstens amerikanska kongressval. Med mindre än två månader kvar till valdagen har demokraterna och republikanerna nu gett väljarna ett tydligt val mellan två ekonomiska program: Ta bort eller fortsätt med den skattelättnad som Bush gav de allra rikaste.

Efter förra veckans tal till nationen om Irak lägger Obama nu sin energi på att föreslå åtgärder för USA:s  svaga ekonomi. Som han sa då, så vill han ”vända blad”. Och att vända blad handlar om att ta sig an ekonomin som för flertalet väljare är en viktigare fråga än utrikespolitik. Det här med att främja frihet utanför landets gränser måste, med Obamas ord, vara ”fast förankrat i vårt välstånd hemma. Och hörnstenen för det välståndet måste vara en växande medelklass.”

När president Obama igår presenterade ett nytt ekonomiskt stimulansprogram var just medelklassens välstånd helt i förgrunden. Han nämner ”medelklassen” hela 18 gånger i talet och förklarar att ”Jag tror inte att vi kan ha en stark och växande ekonomi utan en stark och växande medelklass.” Obamas medelklassvurm konkretiseras av hans skattepolitik. Republikanerna och Bush sänkte skatten 2001 och 2003 för de rika med argumentet att det gagnar landets ekonomi. Dessa skattesänkningen gäller fram till årsskiftet och därför är det en given valfråga om de ska förlängas. Obama har gjort det tydligt att han skattelättnaden ska upphöra.

Med det budskapet gjorde Obama två saker med gårdagens tal: För det första gav han ett tydligt svar till John Boehner (republikanernas ledare i representanthuset och som hoppas bli talman om demokraterna förlorar sin majoritet), som uppmanat presidenten att fortsätta med Bushs skattesatser. För det andra infriar han sitt vallöfte och ger därmed ett engagemang till en viktig fråga för många som röstar på demokraterna. Att göra skattesänkningarna till en tydlig valfråga aktualiserar en ideologisk skillnad mellan partierna i deras respektive syn på ekonomi och hur välstånd skapas. Här är en kort bakgrund till hur debatten brukar låta i USA.

Så funkar det: ”Trickle up – Trickle down”.

Skapas välstånd genom att sänka skatten för de redan välbärgade? Eller är det tvärtom skattesänkningar för de med låg inkomst, som ger möjligheter till rikedom för ännu fler människor? I  debatten skildras republikanernas respektive demokraternas syn på hur välstånd kommer till med hjälp av en metafor.

I ett samhälles ekonomi tänker man sig att det  finns effekter liksom ringar sprider sig på vattnet. Frågan är bara vad som har denna effekt och vad som snarare sjunker till botten. Högern och vänstern beskriver denna spridningseffekt på helt olika sätt: pengar – liksom vatten – flödar eller  sipprar mellan olika grupper eller från några individer till andra. Men hur välståndets flöde  rinner är man oense om.

Republikaner talar om ”Trickle-down-economy”, alltså en ekonomi i vilken rikedom eller välstånd sipprar uppifrån och ner. Lägre skatter för rika kommer på det hela taget och sett över en längre tid att omsättas i fördelar för fattiga.

Vad som räknas som rikedom är så klart relativt, men tanken är att låga skatter för höginkomsttagare (eller en fri marknad med minimal statlig inblandning) ökar landets BNP, det vill säga ”den totala kakan”. Om kakan är större får alla - även fattiga – en större del. Alltså ungefär att om rika beskattas lågt så omsätts dessa vinster i investeringar och, säg, nya jobb. Välståndets flöde är uppifrån och ner.

Obamas och demokraternas svar är att ett samhälles välstånd  – tvärtom- skapas genom att sänka skatten för medelklass och låginkomsttagare. De beskriver ringarna på vattnet som en ”Trickle-up-economy”. Landets välstånd ökar, kakan blir större, om man stimulerar de med låg inkomst. Alltså ungefär att om skatten sänks för låginkomsttagare och medelklass, så omsätts en lite tjockare plånbok i konsumtion och upplåning. BNP blir större därför att företag säljer fler varor och tjänster. Välståndets flöde är nerifrån och upp.

I början av sin presidentvalskampanj sa Obama i en intervju att landets kommande president måste förstå hur ekonomisk tillväxt skapas underifrån: ”Nästa presidents uppgift är att tänka ut hur du kan skapa ekonomisk tillväxt underifrån, i motsats till ekonomisk tillväxt uppifrån som George Bush har varit så betagen av…

 

De här metaforerna, bilderna, av hur rikedom och välstånd flödar i olika riktning tar lätt över en mer komplex verklighetsbeskrivning. Metaforen är tveklöst plakatvänlig och slagkraftig i en politisk debatt.  Skylten på bilden är ett tydligt exempel på metaforens genomslagskraft. Plakatet säger att Obamas ekonomiska politik leder till fattigdom. Det blir ”Trickle-Up-Poverty”. Det är inte välstånd, utan fattigdom, som kommer att sippra nerifrån och upp.

Vem är rik i USA? Det beror så klart på vem du frågar. Skattehöjningarna betalas av den miljonen amerikaner som tjänar minst  $200.000 och de 4 miljoner par med en delad inkomst på mer än $250.000. (Mer detaljer)

Obamas definition på rikedom skiljer sig avsevärt från till exempel från republikanen John McCains, som i presidentvalskampanjen 2008  sa att man är rik med 5 miljoner dollar i årsinkomst. Om det är nivån på rikedom är det uppenbart att det är mycket svårare att finansiera reformer med skattehöjningar för de ”rika”. Underlaget blir avsevärt mindre.

Läs mer i mitt inlägg ”Slut på gamla tider – Reagantider”.  Svensk media: DN och SvD.

Sverige

I sammanhanget är det intressant med en jämförelse med det politiska klimatet i Sverige inför höstens riksdagsval. I Sverige är sambandet mellan skattesänkningar och välstånd nästan okontroversiell, åtminstone jämfört med hur frågan debatteras i amerikansk politik. Moderaterna förespråkar att skattesänkningar för låginkomsttagare är mer prioriterat än att ta bort värnskatten (den extra statliga skatt som en inkomst högre än 526.000 renderar).

Som nytillträdd finansminister sa Anders Borg att ”Man ska börja med att sänka skatten underifrån.” I Sverige finns det med andra ord en någorlunda bred politisk enighet om ”nerifrån-och-upp”.